Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snabb och eftertänksam

Annons

Samma overklighetskänsla som när flygplanen flög in i World Trade center, infinner sig fredagen den 22 juli.

Ett telegram i min mobil meddelar att regeringsbyggnader i Oslo sprängts i luften.

En stund senare kommer ytterligare ett telegram om att ungdomar skjuts ned på ett läger på en ö i Norge.

Jag är visserligen fortfarande på semester men det tar inte lång tid innan NRK låter mig förstå att det här är den värsta katastrof Norge drabbats av sedan andra världskriget.

Norges sak har alltid varit vår, varför det bara är att sätta igång att tänka, planera, göra om, ringa, leta och söka.

Norge är nära; Gävleungdomar har i flera år raggats som arbetskraft. Vi åker dit för dess orörda naturs skull, men också för de generösa lönekuvertens.

När det gäller den journalistiska bevakningen på plats är vi som lokaltidning hänvisade till Tidningarnas telegrambyrå (TT). Men urvalet är vårt eget ansvar, rubrikerna, bildvalet, vinkeln, namnpubliceringar. Hur mycket utrymme katastrofrapporterna får visar hur viktig vi anser att nyheten är.

Våra reportrar kan intervjua gästrikar som ögonvittnen, som berörts på plats. Det blir subjektiva skildringar från enskilda som ger närvarokänsla.

Men också skildra hur katastrofen berör oss på ett personligt och samhälleligt plan.

Efter ett par dagar vidgas också perspektiven och frågorna blir fler: kan det hända här? Hur skapas ett sådant monster? Har han medhjälpare? Finns det risk för copy-cats? Vilka är hjältarna? Och framför allt, vad gör terrorattentatet mot vår öppna demokrati som vi tillsammans med norrmännen omhuldar så varmt.

Nyhetsjournalistiken innehåller just paradoxen av att behöva vara snabb och eftertänksam på samma gång. Så många som möjligt måste få veta så snabbt som möjligt vad som händer.

Senare i nyhetskedjan letas konsekvenser, analyser, bakgrund och syfte men helst ska en medveten eftertanke finnas under hela rapporteringen.

Det säger sig självt att det fallerar i vissa avseenden. Och nu väcks de moraliska frågorna.

Hur porträtteras Anders Behring Breivik och hur mycket uppmärksamhet ska hans hatfyllda manifest ges? Ska journalister applådera ett beslut om stängda dörrar under häktningsförhandlingen funderar jag. Som om man inte litade på sin egen förmåga att undvika att bli en propagandamegafon.

Det finns ingen chans i världen att det inte sitter en irrhjärna någonstans och tycker att Breiviks manifest verkar vettigt. Precis som det finns galningar som förnekar förintelsen. Men censur?

Jag funderar också på de indignerade intervjuerna med Säpo: har de ägnat högerextremisterna lika mycket kontroll som de muslimska fundamentalister? Normalt sett brukar min yrkeskår kritisera Säpo för otillbörlig kartläggning av enskilda individer. Komplex fråga så det räcker.

Att intervjua människor i chock är svårt. Reportern måste själv avgöra om det är lämpligt att närma sig de drabbade, sedan ska ansvarig utgivare avgöra om det skrivna är publicerbart. Men frågorna måste ställas, annars får vi inget veta. Hur vi ställer dem och hur vi skildrar det som hänt och dess konsekvenser är en daglig diskussion och aldrig huggen i sten.

Vare sig före eller efter Norges mardrömsvecka..

Lilian Sjölund

Redaktionschef och t.f utgivare

Mer läsning

Annons