Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spela ni, men bara för skojs skull

/

Små flickor och pojkar börjar sporta. De spelar fotboll, innebandy, springer, åker längdskidor, rider eller håller på med konståkning.

Annons

För de flesta är det för att ha roligt, få röra på sig och för att umgås med kompisar. För en del övergår barndomsårens lättsamma sportande i målmedveten satsning. De idrottare som kommer upp till elitnivå har det gemensamt att de tränat, tränat, tränat. Hårt och målmedvetet. Bakom den står familjer som stöttat, skjutsat och offrat vareviga helg på att åka till matcher och tävlingar.

Oavsett idrottare ser vägen till framgången likadan ut. Hårt slit.

Ändå är ansträngningen mer fruktsam för vissa.

När det kommer till lagidrott är vi vana vid att männen får större uppmärksamhet och mer pengar. Ta fotbollen till exempel. När de svenska fotbollsdamerna spelade VM förra året uppmärksammades att ett VM-guld skulle ge fotbollsdamerna 200 000 kronor vardera i bonus. Inte illa, men i jämförelse med vad herrarnas bonusar rena rama växelpengarna. VId förra EM skulle ett guld ha gett fotbollsherrarna 1,7 miljoner kronor var, exakt vilka ersättningar som utgår under det EM som nu har börjat ska jag låta vara osagt, men det är knappast mindre.

Självklart är herrfotbollen oändligt mycket större och mer penninggenererande än damfotbollen och att damerna fortfarande inte kommit upp i samma ersättningsnivåer är inte konstigt, men skillnaderna ska vara rimliga, inte groteska.

Men att damidrotten ständigt värderas lägre än herridrotten har inte bara att göra med bristande sponsorsintäkter att göra. Det handlar också om gamla unkna strukturer.

Villkoren för pojkar och flickor är olika inom idrotten och den bristande jämställdheten börjar redan på gräsrotsnivå. För något år sedan rapporterade Gefle Dagblad om hur pojklag i fotboll i Gävle får mer resurser och bättre träningstider än flickorna. Det är en nyhet som tyvärr återkommer med jämna mellanrum och de flickor – och vuxna kvinnor som sedan länge har lagt fotbollsskorna på hyllan – känner nog igen sig. Och diskrimineringen är genomgående, ända upp till toppen inom många idrotter.

Åtskilliga kvinnor delar nog bilden av att männens idrottande tas på allvar medan kvinnorna förutsätts sporta för skojs skull och att männens idrottande därför ständigt prioriteras.

GGIK:s beslut att skrota damlaget i innebandy är ett klockrent exempel på detta. Herrlaget spelar i allsvenskan, landets näst högsta serie, och var nära att ramla ner en division. Damlaget vann som nykomlingar division ett och var nära att kvala till Elitserien. Herrspelarna får lön, damspelarna får det inte. Sponsorpengar går till herrlaget, damerna får jobba vid olika arrangemang för att få ihop pengar. Ekonomin blir ansträngd. GGIK lägger ner det framgångsrika damlaget medan herrlaget blir kvar.

Skandal är ett slitet ord, men det är vad det är. Damlaget läggs ner, vad ger det för signaler till dem som spelar i flicklagen? ”Spela ni, men räkna inte med att komma någon vart”.

Alltför länge har politiker och andra ansvariga varit alldeles för flata med den diskriminering som flick- och damidrotten utsätts för. Lars-Göran Ståhl, S, ordförande i kultur- och fritidsnämnden tycker att det är ”förbannat tråkigt”, säger han till GD-sporten i gårdagens tidning. Han anser att kommunen inte kan gå in och styra eller tala om för GGIK hur verksamheten ska skötas.

Må så vara att kommunen knappast kan detaljstyra idrottsklubbarna men jag inbillar mig dock att GGIK får bidrag (skattepengar) från Gävle kommun av olika slag och det betyder definitivt att kommunen kan och ska ställa krav på klubben och att dess verksamhet faktiskt är för alla och inte bara för dem med rätt kön.

Mer läsning

Annons