Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stolt svensk

/

Jo, Amnesty har konstaterat ett fall. Den oppositionelle journalisten Mufazar Avazov skulle enligt en brittisk patolog faktiskt ha avrättats genom att kokas levande, av sitt lands regim 2002.

Annons

Uzbekistan är ett av världens allra minst fria länder. Det har ända sedan det sovjetiska väldet upplöstes 1991 styrts av den självvalde presidenten Islam Karimov, som även var delrepublikens ledare under Sovjettiden.

Institutet Freedom House placerar landet, på sin senaste rankinglista (2011), i den trettonde och sista (sämsta) gruppen länder, ihop med Nordkorea, Libyen (före Khadaffis fall), Eritrea (där svenske journalisten Dawit Isaak sitter fängslad) och ytterligare fyra länder.

Faktiskt kan människorna i länder som Saudiarabien, Syrien, Kina och Vitryssland skatta sig lyckliga över att vara snäppet mer fria än uzbekerna – deras länder ligger bara i den näst sämsta divisionen.

Det säger en del om det land som vårt svenska Telia på senare tid uppmärksammats för att göra business med. Bolaget tycks ju närmast ha läst Freedom Houses lista upp ochner och valt ut de värsta av de forna Sovjetrepublikerna i Centralasien som partners.

Jag slås av två saker när jag tar del av nyheter om svenska företags ljusskygga affärer med regimer i världens mest ofria länder – utöver Uzbekistan har ju också Saudiarabien varit aktuellt, dels med Ikeas ödmjukhet inför landets kvinnoförtryck, dels för avslöjandena om den svenska hjälpande handen för bygget av en vapenfabrik åt schejkerna.

Det första som slår mig är att jag inte känner mig särskilt stolt som svensk över att svenska staten, genom underlydande bolag och annat, gör affärer med regimer som torterar och avrättar dem som inte behagar diktaturen, där kvinnor inte kan röra sig fritt och där ingen kan yttra sig fritt.

Det andra är att det inte är konstigt att människor flyr från sådana länder. Jag skulle inte vilja vara den som stod och stoppade en flyende uzbekisk dissident vid Sveriges gräns, obekymrad om att alternativet för honom vore att kokas levande.

Men det har givetvis ett pris för Telias ägare, alltså vi skattebetalare, om företaget höll sig med en etisk kod som rimligen utesluter länder i Freedom Houses värstingliga, och om hemliga organisationer inom Försvarsmakten avstår från att bygga vapenfabriker åt Saudi-klanen.

Att ta emot flyktingar har också en kostnad. Näppeligen lika mycket som det Sverigedemokraterna brukar dra till med, men inte heller är det gratis, och de ekonomiska vinster och framsteg som migration rent generellt har visat sig skapa under historiens lopp är omöjliga att kvantifiera; än mindre bryta ner på budgetår.

Men att tjäna pengar, på kort eller lång sikt, är inte huvudskälet för att ta emot flyktingar. Fast tyvärr tycks det argumentet numera ha börjat bli vanligare än självklarheten att flyktingmottagning ju ytterst motiveras med att det är ett humanitärt åtagande.

Det öppnar för fel debatt om flyktingpolitiken: den blir en fråga om pengar. Om de som inte vill ha flyende uzbeker, och andra, i Sverige, lyckas göra trovärdigt att Sverige förlorar ekonomiskt på invandring, så står alla som försvarar flyktingmottagande handfallna om det humanitära argumentet glömts bort.

Samtidigt behöver ju kostnaden för att ta emot flyktingar inte vara statisk. Precis som för varje annat politikmråde måste det ju gå att minska kostnaden per mottagen flykting genom årlig utveckling, effektivisering och skärskådning av om pengarna används effektivt.

Sveriges radios samhällsprogram Studio ett hade i fredags ett inslag om irakiska kvinnor som under tre år på Sfi inte lärt sig svenska, men med en ny metod (Maja Witting-metoden) lärt sig kommunicera på svenska på ett år! (Länk till programmet finns på gd.se.)

Så, det borde med största sannolikhet gå att spara ännu mer pengar på fortsatt effektiviserad integration, så att arbete och språkkunskaper erövras snabbare, samt att se över bidragsnivåer och -strukturer. (Ett exempel är vansinnet att 100 procent föräldrapenningsdagar har trillat ut för alla medföljande barn under åtta år som kommit till Sverige, vilket regeringen nu rättar till genom kravet att 80 procent av dagarna ska tas ut innan barnet fyllt fyra år.)

Fast åter, noll kronor kommer det aldrig att kosta för skattebetalarna att släppa in människor i Sverige som riskerar att torteras till döds i något av världens ofria länder.

Men skulle det vara en omöjlig tanke att faktiskt betala ett pris för att slippa att Telia gör affärer med Uzbekistan, Försvarsmakten med Saudiarabien och för att slippa stänga gränserna för flyende syrier?

Någonstans handlar det om vilken självkänsla vi i Sverige vill ha såsom nation, och såsom enskilda medborgare i denna nation.

Är det ”svenskt” att göra halvskumma affärer med diktaturer, enligt principen ’pengar luktar inte’?

Är det ”svenskt” att inte släppa in en enda människa över gränsen, som flyr för sitt liv?

Vore det en ”svenskhet” att vara stolt över inför andra?

Nej, jag skulle känna mig stolt som svensk över att leva i ett land som gör rätt, och tar ansvar.

Mer läsning

Annons