Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stoppa barnvåldtäktsmännen!

/

Annons

Såg ni Uppdrag granskning i SVT i onsdags? Det gjorde ont. Det handlade om pedofiler. Jag tycker lika illa om det ordet som om ordet "trafficing". Det senare ett fullständigt nollställt ord, väcker inga känslor, när det egentligen handlar om sexslavhandel.

Och pedofil. Det låter ju nästan snällt. Ja, faktiskt så är det så rent bokstavligt, ordet stammar från grekiskan och betyder barn-vän. Kan ett ord vara mer motsägelsefullt? När det egentligen handlar om barnvåldtäktsmän.

Givetvis är det inte främst förskönande ord för sexualbrott jag tycker illa om, utan själva företeelsen.

Min språkliga utvikning är naturligtvis ett sidospår, men inte ointressant eftersom språket avslöjar hur svårt vi har att våga se fasansfulla brott rakt i vitögat. Men den som stod ut med att se Uppdrag granskning gjorde det.

Jag ser få om några företeelser jag tycker mer illa om än vuxnas våld mot barn, och i synnerhet sexualbrott. Det är svårt att se någon annan värre kränkning överhuvudtaget. Ett rättssamhälle

Uppdrag granskning ger ett par chockerande exempel på hur seriepedofiler fått obetydliga påföljder, där terapin är frivillig (och inte heller fungerar), där någon fått hjälp att skaffa lägenhet i ett barnfamiljsområde varpå han ånyo begått sexuellt våld mot barn, och en annan kunnat begå sexualbrott under övervakade permissioner.

Svensk kriminalvård framstår som ett inkompetent, gapande svart hål. En katastrof.

Samtidigt visade programmet hur dömda pedofiler i Kalifornien beslås med elektronisk fotboja i tre till fem år efter avtjänat fängelsestraff. Polisen kan ha total kontroll i fall någon av dem försöker närma sig till exempel en skola.

Varför skulle vi inte kunna införa det i Sverige också?

Därför att den amerikanska kriminalvårdssynen är så väsensskild från den svenska att inte ens de goda exemplen förmår intressera svenska regeringar. I New York har den grova våldsbrottsligheten sjunkit (!) under tjugo år i följd. Varje år sker färre mord, färre våldtäkter, mindre misshandel. Men icke har det föresvävat svenskt polisväsende, ej heller svenska justitieministrar (oavsett politisk färg), att ägna åtminstone något litet intresse åt att fundera över om inte detta också vore något för Sverige.

Det framgick av TV-programmet att det är mycket svårt för barnvåldtäktssexuella att rehabilitera sig. Driften tycks vara för stark. Det förefaller logiskt. Sexualdriften sitter mycket djupt i människan, och jag tror inte att särskilt många heterosexuella skulle kunna föreställa sig möjligheten att byta sexuell inriktning. Att ta fram ett effektivt behandlingsprogram torde därför vara mycket svårt.

Ett rättssamhälle utgör inte en samling föreskrifter huggna i sten. En rättsordning avväger mellan olika intressen och mål, främst mellan en brottsdömd persons möjlighet att komma igen och göra rätt för sig, och allmänhetens skyddsbehov. Av debatten får man dock lätt intrycket att inget kan bli mer perfekt än den avvägning som görs precis nu. Då hotas rättssamhället, heter det ofta, om balanspunkten mellan brottsdömd och potentiella nya brottsoffer förskjuts (i alla fall om den förskjuts till den senare kategorins fromma).

När det just handlar om brottet pedofili blir motsatsförhållandet extra kontrasterande.

Å ena sidan har vi samhällets allra minsta; både naiva och fysiskt och psykiskt helt oförmögna att försvara sig, helt utan mentalt skydd mot trauman som kan prägla dem livslångt – våra barn.

Å andra sidan en grupp fullvuxna män som beskrivs som de kanske allra svåraste att behandla, mycket förslagna, och inte sällan helt förnekande till de brott de begått. ("Det var barnet som tog initiativet.)

Är det självklart att den avvägning som rättssamhället gör nu mellan dessa båda grupper är den enda rätta?

DAVID NYSTRÖM

Ledarskribent

david.nystrom@gd.se

Mer läsning

Annons