Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska klappar

Jag har bestämt mig för att avge mitt nyårslöfte redan nu.

Annons

Som kompensation är jag i stället sen med julklapparna, så det jämnar väl ut sig. Jag brukar regelmässigt aldrig hinna (=vilja) börja tänka på detta förrän jag gått på julledighet och begett mig till svärmor. Där, i den lilla staden, kan man handla julkappar i ett lugnare tempo. Man kan lämna både världs- och lokalpolitiken att klara sig själv bäst den kan, utan förnumstiga råd från ledarskribenten, för att (äntligen) koncentrera sig på familjen. Så denna krönika blir min sista chans före jul att idka moralpredikan.

Föga överraskande, för den som lärt känna mig i spalterna, är jag inte jätteengagerad i det här med julfirande. Jag köper lika gärna julskinka och lutfisk till extrapris i januari. Smakar lika gott då! Och paket känner jag inte att jag behöver för egen del.

Däremot vill jag förstås att mina barn ska få uppleva hur traditionella svenska helger firas. Och att inte ha julstjärnor och ljusstakar i fönstren går ju inte för sig, längs gatan. Vilken snackis bland grannar och förbipasserande det skulle bli!

Åtminstone några klappar ska barnen givetvis få, men det är närmast chockerande hur mycket leksaker och prylar som ansamlats under åren. Även om jag själv försöker vara måttlig.

Rent allmänt bedöms julklappsindustrin slå rekord i år – igen. Trots global recession.

Made in China står det förstås på det mesta. Och det är här mitt nyårslöfte värkt fram.

Jag har alltid sympatiserat med idén om att inte köpa mer än vad man behöver, liksom att källsortera och återanvända det som – trots allt – måste kasseras. Om inte av andra skäl så att man faktiskt kan spara otroligt mycket pengar för hushållet genom att inte konsumera, slita och slänga i ett allt mer uppskruvat tempo. Pengar, som ju kan komma barnen till del senare i deras liv, om man får dåligt samvete över att de kanske får färre julklappar än andra barn.

Men man bör inte låta snålheten gå före klimatvänligheten, och det är där jag har syndat. Är till exempel utländskt kött billigare än svenskt så har jag valt det utländska. Samma sak med leksaker, kläder, möbler och allt annat. Och här är nyårslöftet: det ska jag sluta med.

Nu är det ju visserligen inte lätt att få tag på till exempel hemelektronik Made in Sweden, efter Luxors och Duxs epok, knappt ens kläder eller leksaker, men där det är möjligt ska jag försöka, helt enkelt för att det instinktivt framstår som vansinne att transportera livsmedel och varor från ena delen av jordklotet till den andra. (I alla fall om det inte är bananer, som är svårt att odla i vårt klimat. Åtminstone ännu en tid.)

Vårt samhällssystem bedriver rovdrift på jordens ändliga resurser. Betänk utvecklingen bara under det senaste århundradet. Vad fanns år 1912 av det som vi självklart tar för givet i dag? På endast 100 år har vi människor börjat göra slut (!) på vissa naturtillgångar. Slut.

Samtidigt har vi förstås gjort enastående framsteg på snart sagt alla områden: teknik, hälsovård, demokrati, civilisering. Det är lätt att säga: kan vi inte låta oss nöja nu – behöver vi verkligen mer?

Men vi vet ju inte vad vi missar. Om 1912 års människor hade låtit sig nöja, hade vi haft en medellivslängd på knappt 60 år (och bara i i-länderna). Vi hade saknat rinnande vatten och elljus inomhus, haft utedass på gården, och merparten av jordens länder vore enväldiga monarkier. Hade utvecklingen stannat 2002, alltså bara för tio (!) år sedan, så hade vi varken haft smartphones med pekskärmar eller Facebook. (OK, det senare hade jag inte saknat.)

Konsumtion driver fram teknikutveckling, och om efterfrågan gäller klimatsmarta varor så är ju sådan utveckling bra. En annan aspekt är att om den rika världen köper varor från den fattiga, så utjämnas levnadsstandarden, och i bästa fall sprids också demokratiska ideal.

Så det är inte lätt att välja rätt. Dessutom ska man ta hänsyn till ekologiskt, Svanenmärkt och ett otal märkningar till. (Hen-certifierade påskkycklingar nästa, kanske?)

Så instinkten får styra. Hellre närproducerat än containerfartygstransporterat.

Låt oss vara försiktiga med det som Skapelsen gett oss.

David Nyström

Ledarskribent

Mer läsning

Annons