Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska ockupationskramare

/
  • Den turkcyptriotiske ledaren Dervis Eroglu, den illegala ockupationsflaggan samt Turkiets flagga. Turkiets ockupation hindrar turkcyprioternas rättheter i EU.

I sista stund lyckades EU avvärja hotet om en sydeuropeisk bank- och finanskollaps. Euron är räddad för ytterligare en tid.

Annons

Marknaderna reagerade positivt på att banker nu direkt får låna pengar ur EU:s räddningsfond utan att ta omvägen över ländernas statskassor. Som motprestation för direktlånen till bankerna krävde Tyskland att Bryssel får större befogenheter att övervaka EU-ländernas banksektorer.

Det innebär ett steg mot en europeisk bankunion. Hur pass nära eller fjärran som Sverige kommer att stå den allt mer intima, inre kärnan av EU-länder är ännu oklart.

Efter att EU-toppmötet är avklarat sker nu byte på EU:s ordförandestol. I morgon tar Cypern över.

Det är ett land där den orättfärdiga situationen råder att en främmande makt, Turkiet, ockuperar en tredjedel. Även om ordförandeskapet och ockupationen är två skilda saker, skapar förstås det förstnämnda en möjlighet att diskutera det sistnämnda.

Det är bra. Det är inte bara för Cypern som det är oacceptabelt att en del av landet är ockuperat, lika oacceptabelt är det för EU eftersom det ockuperade territoriet också är EU-territorium.

Detta bör påpekas, då det ofta felaktigt påstås att det bara är den (grekcypriotiska) södra, fria delen av Cypern som är medlem av EU.

Så är det inte. Hela Cypern är medlem av EU, men Turkiets ockupation av den norra tredjedelen förhindrar de turkcyprioter som lever där samma möjligheter som övriga cyprioter och EU-medborgare har.

Att den turkiska ockupationen obegripligt nog tillåts fortgå ännu 38 år efter invasionen sommaren 1974, trots ett flertal fördömanden av ett (undantaget Turkiet) enigt FN, beror troligen på tre saker:

1. Världspolitiskt sett är det en obetydlig konflikt. Inga stormakter är direkt inblandade. Cypern är ett litet land.

2. Det ligger en ond logik i att för varje år som ockupationen fortfar att vara konstant så minskar intresset för den. Det är i regel lättare att minnas dramatiska skeenden än stillastående.

Konflikterna på Cypern på 1960-talet var nära ett inbördeskrig. Det gör att många av de som är intresserade av Cypernfrågan baserar sin uppfattning på en verklighet som är så pass urtida som 50 år gammal, då det var den grekcypriotiska sidan som på grund av sin befolkningsmässiga dominans (drygt 81 procent mot knappt 19 procent turkcyprioter) hade övertaget i stridigheterna.

3. Det sista, och förstås tyngsta, skälet till att ockupationen har kunnat pågå i 38 år är Turkiets militära överlägsenhet. Landets stridskraft är givetvis oändligt mycket större än Cyperns.

Det relevanta storleksförhållandet när det gäller Cypernfrågan är sedan länge inte det mellan grek- och turkcyprioter, utan det mellan republiken Cypern och Turkiet. Befolkningsmässigt är Turkiet grovt räknat 100 gånger större än Cypern (cirka 80 miljoner mot 0,8). Turkiet har uppemot 40 000 soldater som befäster den norra delen, vilket innebär att ungefär var femte person i den ockuperade zonen är en utstationerad turkisk militär.

I praktiken är det alltså Ankara som helt och hållet avgör Cypernfrågan. En lösning kan bara bli verklighet om Turkiet frivilligt drar sig tillbaka.

Hoppet stod tidigare till att ett turkiskt EU-medlemskap skulle lösa Cypernfrågan. (Ett EU-land kan ju inte gärna ockupera ett annat.) Men EU:s attraktivitet står ju för närvarande inte direkt på topp. Turkiets ekonomi har utvecklats snabbt, vilket man tyvärr inte kan säga om EU:s. Den arabiska våren innebär också en chans för Turkiet att ta en ledarroll i den muslimska världen. Öst har blivit mer intressant än väst. Realpolitiskt ser det således mörkt ut för en återförening av Cypern.

I Sverige råder en anmärkningsvärd fördragsamhet med ockupationen. Delvis kan det bero på att många svenskar ingick i FN:s fredstrupp på Cypern på 60-talet, och att detta kommit att prägla bilden av konflikten. Upplevelsen av att det var grekcyprioterna som var ”angripare” i stridigheterna för 50 år sedan leder till att skulden ännu i dag tillskrivs grekcyprioterna, för den ”isolering” och ”blockad” som det ockuperade norr ”utsätts för”, av den folkrättsligt erkända republiken Cypern.

Men varje annan handling från Cyperns sida än att på fredligt och legalt sätt markera mot ockupationen vore ju otänkbar. Juridiska medel är de enda som står till buds för ett litet land gentemot en övermakt.

Problemet är ockupationen, inget annat. De som försvarar den turkiska ockupationen undviker av förståeliga skäl därför att tala om den, i synnerhet att använda den korrekta benämningen: ockupation. Det är sällan lätt att vara stolt över att vara ockupationskramare.

Mer läsning

Annons