Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenskt FN-hyckleri

/

Annons

Jag var FN-delegat 1982. Som så många andra år höll den svenske utrikesministern ett moraliserande tal med hård kritik mot supermakterna och andra större stater för att de inte lät säkerhetsrådet agera vid konflikter av olika slag.

Jag noterade att få i Sverige brukade påminna om paradoxen att vårt land inte gick med när FN bildades efter andra världskrigets slut. Först efter ett års utredande sa riksdagen ja, med utrycklig hänvisning till att stormakternas vetorätt sannolikt skulle göra FN handlingsförlamat i alla konflikter som kunde beröra vårt närområde. Däremot kom Sverige efterhand att hårdare än någon annan stat att kritisera att FN var snöpt också i konflikter i andra världsdelar än Europa.

När Saddam Hussein 1990 invaderade och ockuperade grannen Kuwait utgick han förmodligen från att FN som vanligt bara skulle titta på. Han liksom nog de flesta insåg inte att det var ett nytt läge. Sovjetkommunismen var i sönderfall, och därför kunde också Ryssland godta en resolution om att befria Kuwait.

Bra, tänkte jag, nu agerar äntligen FN, alltså precis det Sverige mer än något annat land så länge efterlyst. Men i stället valde regeringen Carlsson att Sverige inte skulle delta i FN-aktionen. Jag förstod ingenting och skrev en riksdagsmotion om att svensk FN-politik världen över måste framstå som hyckleri om vi valde att stå utanför. Ingen annan ledamot reagerade. 35 länder deltog, men inte Sverige. Danmark sände en minsvepare. Nästan ensamt i världen hade Sverige ett par fjärrstyrda svepfarkoster mot sjöminor. USA bad att få köpa dem, vilket Sverige gick med på.

Mycket bättre hade varit om Sverige sagt att de två svepen i stället var vårt eget bidrag och att vi därmed gått med i FN-koalitionen. Det Sverige ständigt predikat i FN var alltså bara prat och uppenbart inget som engagerade svensk opinion. Man kan säga att Sverige tonade ner sin FN-roll i samma ögonblick som organisationen blev mer aktiv.

Jämfört med sveket 1990 är det bra att Sverige i år ställer upp bakom säkerhetsrådets resolution on att skydda Libyens befolkning mot angrepp från landets diktator.

Men varför så halvhjärtat? Vi sänder JAS-flygplan, men de svenska flygplanen och deras besättningar får bara användas för delar av sina förmågor.

Operativt är det naturligtvis en nackdel för ledningen av insatserna, särskilt eftersom man har få tillgängliga baser i närområdet.

Hans Lindblad

Mer läsning

Annons