Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sveriges B-väglag

/

Annons

Ansvaret för trafiken vilar på många aktörer – trafikanterna själva är inte minst en, polisen en annan. Men säkerheten på landets vägar är ytterst en infrastrukturfråga. Allt fler människor i Sverige pendlar och många – inte minst i våra trakter – använder bilen för att åka kortare eller längre sträckor. De är beroende av vägar, säkra sådana.

Trots att biltrafiken bara ökar minskar antalet olyckor på svenska vägar. 2009 omkom 358 personer i trafiken, ett resultat som kallades rekordlågt, men förra året dog ”bara” 270 personer i trafiken. Det innebär med andra ord att Sverige uppnått EU-målet att halvera antalet trafikdödade från år 2001, även om Trafikverkets storslagna nollvision är långt borta.

Bilar som är krocksäkrare och som har sofistikerade säkerhetssystem som antisladd och ABS-bromsar har gjort sitt till för att minska olyckorna. Men inte minst handlar det också om att Trafikverket bygger bort farorna genom att skapa mötesfria vägar.

Det är förstås en fullständig omöjlighet att undvika alla trafikolyckor, det dör människor på motorvägar också. Halka kan slå till liksom dimma eller vattenplaning och en till synes oskyldig avåkning kan få förödande konsekvenser om föraren inte haft bälte på sig. Men den som får sladd på en mötesfri väg landar för det mesta i mitträcket eller i diket – de frontalkrockar inte.

Motorvägen mellan Uppsala och Gävle är ett exempel. För en tid sedan skedde utanför Mehedeby den första dödsolyckan sedan motorvägen invigdes för tre och ett halvt år sedan. Före motorvägsbygget var det många som blev offer för den mycket tungt trafikerade vägen.

Vägsträckan Gävle-Uppsala tillhör nu landets A-väglag, men klasskillnaderna mellan vägarna är stora. A- och B-väglag.

Den svårt olycksdrabbade väg 56 som GD skrivit om i en lång rad artiklar tillhör de vägar i landets som frustrerande nog inte prioriteras av Trafikverket. Trots protester från folk som bor längs vägen och trots att olyckorna talar sitt tydliga språk prioriteras inte en ombyggnation av vägen.

Det lutar åt förarfel, konstaterar Trafikverket om den dödsolycka som inträffade på väg 56 i höjd med Främlingshem i julas då två småbarnsföräldrar omkom. Det var alltså inte vägen det var fel på utan föraren, anser Trafikverket.

Att erkänna bristerna på vägen vore förstås farligt, det kan ju kosta pengar.

Förarfel är det mer eller mindre alltid när olyckan är framme. Kör man 30 kilometer i timmen och halkar av vägen har man ändå kört för fort, trots försiktighet. Får man vattenplaning har man gjort en felbedömning av väglaget. Gör man en omkörning och får sladd borde omkörningen aldrig ha gjorts. Mycket sällan är det en icke påverkbar faktor som orsakar olyckan.

Många faktorer som spelar in kan få en tragiskt utgång. Som olyckan på väg 56 i julas. Halka, smalare väg än vanligt på grund av stora snömängder i kombination med tung trafik fick förödande konsekvenser. Förarfel, kallar Trafikverket det men det handlar snarare om att vara mänsklig. Så länge det finns bilar, vägar och människor som kör dem kommer det att ske olyckor. Den perfekta bilföraren finns inte och det är just därför vi behöver säkra vägar.

Att prata om förarfel är att frånta sig ansvaret för farliga vägar. Det är cyniskt.

Karin Bergkvist

Mer läsning

Annons