Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Syrien det avgörande landet

/

Annons

När upproren började sprida sig i arabvärlden i början av året gjordes grafik i medierna där intensiteten i upproren i länderna motsvarades av olika färgskalor.
Syrien var en vit fläck. Inga demonstrationer kunde noteras där.

Det var tyvärr inte förvånande. Syrien har fram till i dag, efter att Saddamregimen i Irak gått till historien, setts som det land i arabvärlden där regimen har den hårdaste befästningen. Landet håller sig inte med bara en säkerhetspolis. Frilansskribenten Aron Lund framhåller i sin bok Drömmen om Damaskus fyra som särskilt viktiga: Militära underrättelsetjänsten, Statssäkerhetstjänsten, Politiska säkerhetstjänsten samt Flygvapnets underrättelsetjänst. Det säger mycket om den maktstruktur som det moderna Syriens grundare Hafez El-Assad byggde upp, och som dennes son Bashar presiderar över sedan elva år.

Regimen har haft fullständig kontroll över sina medborgare också genom det socialistiska Baath-partiet, tvilling med det parti med samma namn som utgjorde Saddam Husseins maktbas i Irak. Partiet i Syrien har i dag två miljoner medlemmar, grovt räknat en tiondel av befolkningen, vilket, som Aron Lund beskriver det i sin bok, innebär att varannan syrier har en familjemedlem eller nära släkting som är medlem.

Många har alltså ekonomiska intressen – mindre eller större – av att systemet fortbestår. Samtidigt vaktar de flerfaldiga och hyfsat jämnstarka säkerhetstjänsterna sina revir, vilket gör en revolt inifrån mycket svår, även om så vore reformer från presidenten själv, och än svårare givetvis för folket att göra en revolution underifrån.

Ytterligare en faktor gjorde att regimen trodde sig kunna sitta lugn. Man missbedömde upproren i grannländerna såsom missnöje med dessa regimers band med USA. Syrien står på motsatt sida, alliarad med Iran. Tanken att människor vill ha demokrati oavsett vilka vänner deras förtryckare har slog aldrig Bashar al-Assad.

Därför är rapporterna om de envetna demonstrationerna lika överraskande som glädjande, samtidigt som den obekymrade brutalitet varmed regimen slagit till mot demonstranterna var väntad. Den har en tradition av osentimentalitet inför att likvidera opposition, och ett gynnsamt läge att slå till när världens blickar är riktade mot Libyen.

Men trots detta samlas i flera städer tusentals människor åter och åter på gatorna, trots risk att bli ihjälskjutna. Som en av få från väst som kommit in i landet rapporterar Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén att regimen mer eller mindre förlorat kontrollen över vissa städer. Stämmer det så är det en chockerande uppgift.

Med all respekt för Jemen och Bahrein så är brickan Syrien av ojämförlig vikt i maktspelet i Mellanöstern. Lyckas människorna välta diktaturen där, så kan den besegras överallt. Med Assadregimen borta reduceras det iranska inflytandet till Hizbollah i södra Libanon och Hamas i Gaza. Länken däremellan – Syrien – är borta.

Med ett befriat Syrien, och Libyen, skulle världen få en obruten linje av demokratier från Tunisien i väst till Irak i öst. Något sådant framstod för mindre än ett halvår sedan som en fullständig omöjlighet.

Mer läsning

Annons