Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänkte inte på det!

Plötsligt upptäckte Moderaterna att Socialdemokraterna sedan tre månader haft en ny partiledare. Det var i slutet av april, och det tog eld i brallorna på partiledningen.

Annons

Socialdemokraterna hade efter att Stefan Löfven efterträtt Håkan Juholt den 27/1 stigit i opinionsmätningarna med runt tio procentenheter, från en 25-procentsnivå till runt 35 procent. Moderaterna hade samtidigt halkat tillbaka från toppnoteringar på nästan 35 procent, ner till omkring valresultatets 30 procent. I Sifos mätning den 17/4 når S hela 36,8 procent medan M hamnar på 29,1.

Hoppsan!

Plötsligt inser moderatledaren att det faktiskt inte är en naturlag att vinna valet en tredje gång, 2014, och att det ändå skulle vara skojigt att fortsätta att regera. Plötsligt inser han också att ett fortsatt regeringsinnehav kräver att hans tre stödpartier inte halkar ur riksdagen, något som moderatledaren på valnattsmorgonen verkade helt obekymrad över, rusig att framhålla det egna partiets formidabla valframgång, och mellan raderna sin egen personliga förträfflighet.

Då duger plötsligt Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna, när statsministern behöver några att hålla i handen. För första gången sedan valrörelsen skrider de fyra partiledarna ut på gemensamt besök i verkligheten, den 3/5, till köpcentrat Sickla på tio minuters taxiavstånd från Rosenbad.

Duger gör däremot inte längre partisekreteraren Sofia Arkelsten, som när hon tillträdde presenterades som en del av Moderaternas förnyelse, där unga kvinnor skulle matchas fram och ändra bilden av partiet som ett typiskt gubb-parti. Osentimentalt sparkar partiledaren henne den 20/4, in skickas i stället den lagom ettrige Kent Persson, som ser ut som en några år för gammal MUF:are, med en del av energin kvar i behåll från ungdomsförbundstiden.

Men att paniken är värre än så visas den 24/5, då demon-strategen Per Schlingmann flyttas tillbaka till partikansliet. Om allt annat bara vore spekulationer så är ändå detta ett definitivt bevis på desperation.

Schlingmann dubbades ju av statsministern till att bli Sveriges första statssekreterare för kommunikation. Som sådan skulle han sätta bilden av en offensiv regering, eller kanske snarare av ett offensivt moderatparti i regeringen, eller om det rent av handlade om att profilera moderatledarens personliga varumärke.

Oavsett vilket uppdraget var, eller vilka, så har den så upphaussade kommunikationsstrategen faktiskt misslyckats – fullständigt. Regeringen är trött. Dess största parti är tröttare. Statsministern är tröttast.

Ingen upplever Alliansen som offensiv, och man kan också notera att Schlingmann inte fått någon efterträdare i regeringskansliet. Den specialinrättade statssekreterarposten stod och föll med Schlingmann. Nu ska han i stället sekondera den nye partisekreteraren, eller mer sanningsenligt: den gamle partisekreteraren ska vara den nyes överrock. Schlingmanns uppdrag är att leverera en tredje valsuccé.

I måndags den 4/6 bekräftas de nya etableringsnivåerna för S och M; 37,3 procent respektive 28,6. Men drygt 35 procent är ingen anmärkningsvärt hög opinionsnivå för Socialdemokraterna. Så sent som för bara tio år sedan, i valet 2002, nådde partiet 39,8 procent, och med Mona Sahlin som partiledare nådde de nivåer på 45 procent i mellantid under förra mandatperioden. Moderata siffror på bara strax under 30 procent är fortfarande mycket starkt.

Man förundras över hur moderatledaren tänkte på valnatten. Hade han nu blivit oövervinnelig efter att ha sprängt 30-procentsvallen för partiet? Såg han framför sig att partier skulle ställa sig på kö för att få serva Moderaterna efter 2014, i den mån nu partiet överhuvudtaget skulle behöva stöd från andra partier? Var socialdemokratin dömd till undergång, inkapabel att rehabilitera sig?

Det är Alliansens mindre partier som är bekymret. KD har stadigt legat under fyraprocentsspärren, Centern börjar toucha den, och i den senaste mätningen från Demoskop i fredags så hamnar även Folkpartiet under fem procent.
Om inte regeringens stora parti behandlar sina mindre bröder som om de hade något större värde, varför ska då väljarna göra det?

David Nyström

Mer läsning

Annons