Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tuff kriminalpolitik är inte hård

/

Äntligen vaknar de! På kort tid har såväl Moderaterna och Folkpartiet som Socialdemokraterna lagt fram nya kriminalpolitiska program och förslag.

Annons

Alla med en tydlig tendens: det behövs en skärpning. På alla punkter. Från brottsbekämpning, över polis, rättsväsende och kriminalvård, till utslussning till samhället.

Det är ju inte en dag för tidigt. I Socialdemokraternas fall är det tidigare ointresset extra tydligt: det program som partiet presenterade i veckan är det första sedan 1994! Lakoniskt konstaterar partiet att ”det har ju hänt en del sedan dess”.

Jo tack. En sak som hänt är till exempel att brottsligheten i New York, under de nästan två decennier som gått sedan 1994, har minskat – år efter år efter år. På 20 år har i New York antalet anmälda brott minskat med 80 (!) procent.

Nu var det väl förvisso inte brottsutvecklingen i världsstaden på andra sidan Atlanten som Socialdemokraterna avsåg med ordet ”hänt”, utan snarare att brottsligheten i Sverige gått åt motsatt håll. På samma 20 år som brottsligheten i New York minskat med 80 procent har den i Sverige ökat med 20 procent.

På 90-talet slog New York-polisen in på en ny väg, som kan sammanfattas med nolltolerans mot småbrott, enligt den mycket lättbegripliga logiken att stämma i ån. Man punktmarkerade gängkriminella och beslagtog deras vapen. De lärde sig att de inte kunde gå utanför dörren utan att riskera att gripas. (Mot yrkeskriminella hjälper ju ingen frivillig vapenamnesti.)

Det har, sedan vänstervågen svepte in över Sverige på 70-talet, inte ansetts som socialt rumsrent att vilja bekämpa brott, åtminstone inte på annat sätt än att vilja utjämna ekonomiska skillnader. Det har ansetts vara ”samhällets fel” att personer begår brott. Som om det finns ett absolut samband mellan att leva i utanförskap och att begå brott.

Helt klart är att socialt och ekonomiskt utanförskap är en faktor som gynnar brottslighet – men det fråntar inte den enskilde sitt ansvar. Det är människan själv – inte samhället – som har ett absolut ansvar om han eller hon väljer att begå brott. Det är fullt möjligt att leva i andlig och materiell fattigdom utan att begå brott. Ja, faktiskt – en överväldigande del av dessa människor förmår ju att leva laglydigt.

70-talets vänsterperverterade verklighetsuppfattning avvisade varje förslag om att ge polisen större befogenheter och mer resurser liksom varje förslag om längre fängelsestraff och färre befogenheter för dömda. Fängelsestraff avfärdades såsom meningslösa, eftersom en stor del dömda återföll i brott.

Tanken på att försöka förbättra rehabiliteringen under frihetsberövandet slog aldrig 70-talets kriminaldebattörer, inte heller det faktum att en brottsdömd – om nu både denne och kriminalvården i sig var oförbätterliga – åtminstone inte under frihetsberövandet kunde begå brott, vilket ju i alla fall var något vunnet med en fängelsevistelse.

Även om metoderna för att bekämpa brott ofta beskrivs som ”hårda”, så kan det inte nog understrykas att resultatet blir en oerhörd social vinst – ett ”mjukare” samhälle, om man så vill. (Man kan ju också fråga sig varför ingen föreslår ”mjuka” sätt att bekämpa brottsligheten – det kanske inte finns några.)

I New York mördades 1843 personer färre 2012 (419 mördade) jämfört med 1990 (2262 mördade). En minskning med 81,5 procent. 1677 personer fler har sluppit blivit våldtagna 2012 jämfört med 1990. 80 115 färre rånade. 89 361 färre inbrott. Etcetera.

Skulle inte den sociala vinsten, i form av att fler människor slipper fysiskt och psykiskt våld och lidande, vara värd tuffare polistag mot kriminella, längre frihetsberövanden, högre skadestånd, ökade restriktioner inom kriminalvården (för att förhindra att dömda fortsätter att begå brott under fängelsetiden)?

Jo, äntligen börjar fler partier tycka så.

David Nyström

Ledarskribent

Mer läsning

Annons