Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Våga ställa krav

Annons

Den bistra sanningen: världens bistånd måste bli mycket effektivare för att ens komma i närheten av de höga målsättningarna om en halvering av fattigdomen till år 2015 som FN:s millenniedeklaration fastslår.
Sedan alliansregeringen tillträdde har förändringar för att stärka kvalitén och främja en effektivisering skett på biståndsområdet. Det luddiga målet, "att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor", ligger fast men det bilaterala utvecklingssamarbetet har koncentrerats till ett mindre antal länder.
Att reducera antalet samarbetsländer från cirka 70 till drygt 30 var nödvändigt för att effektivt kunna satsa resurserna på prioriterade områden såsom demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö. Reformen ligger för övrigt i linje med den av OECD-länderna ratificerade Parisdeklarationen, som handlar om ökad verkningsgrad i det internationella utvecklingssamarbetet genom att identifiera varje givares komparativa fördelar.
I går presenterade biståndsminister Gunilla Larsson nästa reform på området: regeringen tänker inte längre passivt stödja multilaterala organisationer som inte lever upp till regeringens mål, prioriteringar och krav på effektivitet. I de fall där kraven ignoreras ska såväl storleken på bidrag som graden av engagemang ses över och organisationer som redan ligger risigt till är FN-organen UNDOC, UN-habitat, UNAIDS och UNIFEM samt GEF.
Regeringens ansats att förtydliga prioriteringar, förstärka kontrollen och uppföljningen av biståndet är efterlängtad.
Endast genom att studera den biståndspolitiska historien och dra lärdom av misslyckandena kan morgondagens bistånd få till stånd bättre levnadsvillkor för världens fattiga människor. Och erfarenheten säger att förutsättningarna för all biståndsverksamhet, oavsett om det sker inom ramen för den bilaterala eller multilaterala verksamheten, är bäst då givarna går från ett passivt stöd till en aktiv utvecklingspolitik.
Då Sverige, med sin biståndsbudget på 34 miljarder kronor, är en av världens största givare är det desto viktigare att regeringen kräver inflytande över biståndsindustrins spelregler så att insatserna bidrar till en hållbar global utveckling.
Ska Sverige spela en framträdande roll i kampen mot fattigdomen måste regeringen ställa krav på överbyråkratiserade, korrumperade och ineffektiva organisationer. Miljardrullningar utan uppföljning gynnar bara biståndsintressenterna, inte jordens fattiga som riskerar att fastna i ett destruktivt biståndsberoende.
Stenar ska inte kastas i glashus, för den delen heller. Totalt sysselsätter den svenska biståndsindustrin cirka 10 000 personer som har personliga och ekonomiska skäl till att vilja behålla eller öka biståndet. Mycket pekar på att biståndsorganisationernas definitiva huvudmål, att göra den egna verksamheten överflödig i mottagarländerna och därmed avskaffa sig själva, motarbetas av interna krafter. Åtminstone hamnar målet oroväckande långt ner på prioriteringslistan. Biståndet är big business för många. Och då talar vi inte om världens fattiga människor.

GD 10 MARS 2009

Mer läsning

Annons