Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Valencias Don Quijote

Annons

Tunnelbanestation Ayora. Skyndar genom de smala gränderna, förbi slaktare Juan, över torget snett mot moskén, passerar bageriet och äntligen är jag framme. Vid min fristad. Den nedgångna kvarterskrogen som befolkades av emigranter från västra och nordöstra Afrika, papperslösa skuggfigurer utan varken etnisk eller territoriell rättighet till det spanska samhällets välfärdsystem. Däremot till den svarta arbetsmarknadens motbjudande mellanhavanden.

Usel framförhållning förde mig dit nästan varje kväll, till krogen intill min portingång, eftersom en café con leche är ett måste efter en löjligt lång dag på universitetet. Det slamrande ljudet från baren, interiören som gud och alla helgona glömde, de välkända ansiktena, de sedvanliga konversationerna och så han. Den ensamme. Hur paradoxalt det än må låta så bidrog den mest ensamme gamle man jag någonsin skådat till en scendekor som skapade betydande känslor av samhörighet i en stad tillhörande främlingar.

Alltid satt han där, med samma outgrundliga ansiktstuttryck, i tillståndet historiska epos skildrar som straffet människan är tvungen att uthärda på grund av sina brister, jämfört med gudarnas perfektion, naturlagarnas högsta utveckling eller mystikens fullkomlighet. Han var Ayoras egna Don Quijote. Dömd till avskildhet, alla civilisationers markering mot sina avfällingar.

Mannen väckte tankar om vad ensamhetens ovillkorliga isolering innebär. Ensamheten är ett överhängande hot mot de mänskliga relationer och kollektiva åtaganden som utgör samhällets grundvalar, är ett av de största hoten mot individens välmående. Kanske för att tillståndet så skarpt kontrasterar livets ofrånkomliga förutsättning. Vi kommer alla från någon och blir alla till någon i en tät väv av mänskliga relationer. Generation efter generation traderar kunskap och samhörighet, bygger känslomässiga band som fjättrar oss till ett sammanhang där normer och mening skapas.

Att kunna välja temporär ensamhet är en lyx, blir den din lott så kvävs du. Vissnar som Valencias Don Quijote, alltid sittandes vid samma bord medan veckorna blev till månader. Väntade han på någon så var han olovligt naiv; väntade han inte på någon så var han en av samhällets osynliga.

Plötsligt en kväll i november var platsen intill cigarettmaskinen tom. Och så skulle den förbli. Den ensamme mannen kom aldrig mer. Kvar satt jag, med Jaques Werups formulering i Shimonoffs längtan: Han var ensam om att veta vad han förlorat. Han var så ensam, som någon kan bli. Han hade inte ens sig själv.

Mer läsning

Annons