Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värdegrund och Hägglund

/

Annons

Kristdemokraterna har två tillgångar.

Den ena är partiets värdegrund.

Den andra är Göran Hägglund.

Men nu talar en allt mer högljudd falang öppet om att göra sig av med den ena av sina framgångsfaktorer. KD blev förvisso det av riksdagspartierna som fick minst antal röster i valet i höstas, men frågan är om det inte gått ännu värre med någon annan än Hägglund vid rodret.

Dock är det inte onaturligt att det i en sådan situation uppstår en kritisk eftervalsdebatt. På söndagen formulerades kravet på Hägglunds avgång i en debattartikel i Svenska Dagbladet, undertecknad av 19 kristdemokrater, däribland flera framträdande namn. De flesta från partiets högerkristna falang.

Men någon alternativ partiledarkandidat framförs inte, så det är inte konstigt att Hägglund kavlar upp ärmarna och säger "kom an då".

I skvallret på kyrkbacken nämns dock ett namn mer än andra, den tidigare ministern Mats Odell. Han gläntar också allt mer på dörren för att ställa sig till förfogande.

I kritiken mot Hägglund framförs bland annat att han skulle vara okarismatisk.

Det väcker nyfikenhet om vilka karismatiska egenskaper som Mats Odell har trollat fram på mötena hos sin fan club, och som han lyckats dölja effektivt för varje yttre betraktare.

Odell var kommunikationsminister i Bildt-regeringen i början av 90-talet och finansmarknadsminister under förra mandatperioden. Möjligen gav ministerportföljernas innehåll inte en rättvis chans för Odell att visa den lyskraft som en del av hans partikamrater tycks se bakom den buttra och lätt grälsjuka ytan.

Dock går det att instämma i stora delar av den politiska analysen som Hägglunds kritiker framför i sin debattartikel.

Utomstående betraktares förklaringar till varför det går så knackigt för KD landar ofta i att det inte skulle finnas någon större efterfrågan på en socialkonservativ, kristdemokratisk politik i det modernistiska och kulturradikala Sverige.

Men så kan det knappast vara. Visst torde det finnas en stabil bas av väljare på åtminstone strax över fem procent som ser betydelsen av traditioner, som önskar att förändringen i samhälle och kultur ska ske varsamt, och som betraktar kristendom som grunden för hur Sverige formats, men som givetvis samtidigt lämnar öppet för andra religiösa värderingar.

Den falang som inte gillar Hägglund står emellertid för en betydligt mer konservativ politik än vad de artikulerar; en politik som hämtar näring från krafter som Livets ord och där några till och med utryckt sympati med den amerikanska teapartyrörelsen.

Ett sådant parti kan omöjligen inta platsen som Alliansens varma, sociala röst, om inte annat för att det aldrig mer skulle komma in i riksdagen.

Hägglunds problem är att han, för att hålla emot för att sådana värderingar skulle välla fram och förpassa KD långt ut i periferin, varit tvungen att dra partiet kanske för långt i liberal riktning, och han har försökt med ett flertal ideologiska strategier på kort tid som snabbt övergivits för nya, vilket gett ett lätt desperat intryck.

Men Hägglund får i alla undersökningar högre popularitetssiffror än sitt parti. Om han uthålligt kan predika en folklig socialkonservatism som grunden för olika sakfrågeutspel så borde partiet för överskådliga mandatperioder kunna säkra en väljarbas som räcker för en riksdagsplats.

Det är svårt att förstå varför folk inom ett parti som balanserar på fyraprocentsspärren vill välja att laga det som inte är trasigt.

Mer läsning

Annons