Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Värderingsskiftet

/

Annons

Äntligen!

Det var den ena, omedelbara reaktionen som infann sig. Debattåret 2012 kunde knappast ha börjat bättre.

Vi är många som ofta frågat varför det uppfattas som så självklart inom ledande kulturkretsar att kultur per definition är en politisk handling, och att denna programmatiskt måste vara socialistisk. Men den kastade handsken plockas liksom inte upp.

Tillhör man inte det kulturkamratskap som befolkar scenerna, logerna och pressläktarna på teatrarna i Stockholms innerstad så äger man inte värdet att tas riktigt på allvar. För då begriper man ju inte riktigt vad kultur är – det kan ju bara en invigd göra. Sitter ens hjärta inte heller allra längst ut till vänster så är man ju dessutom en svuren fiende till kulturens själ och väsen.Men denna gång tändes brasan på första parkettrad.

Få debattartiklar har hunnit rubba så många cirklar på så kort tid på storstadstidningarnas kulturredaktioner som Bengt Ohlssons ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” i Dagens Nyheter den 4/1.

Jag gissar att Bengt Ohlsson, DN:s Stockholmskrönikör, rör sig på samma gator, följer samma dress code och har likartade referensramar som de vars världsbild han nu skjuter skarpt mot. Han förutsattes alltså tro, tycka och tänka precis som de kulturredaktörer och skådespelare som antagligen vaknade i chock när de slog upp DN:s kulturdel förra onsdagen.

Frågan är nu vem som egentligen smäller hårdast i salongsdörren, han som reste sig för att gå ut, eller de som vredgat ger honom en knuff på traven.

Andra har tidigare vittnat om hur de förpassats ut i den sociala frysboxen när de bekänt sig som moderater (Linda Skugge), eller bara inte betraktat musik som politik (Tomas Ledin). Vittnesmål om ett ”vi-mot-dom”-tänkande som är märkligt likt det ”vi-mot-dom”-tänkande som vänstern anklagar högerextremister för. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg går föga oväntat längst, och skapar i en artikel den 9/1 ett svartblått ”dom”-gäng av Bengt Ohlsson, Göran Hägglund och Anders Behring Breivik. Se där!

Här bekräftas min andra reaktion när jag läste Bengt Ohlssons artikel, som var – Aha!

Plötsligt förstår jag varför den svenska vänstern har hamnat i ett sådant underläge gentemot ”högern”.

Ingenstans i Bengt Ohlssons artikel läser jag att han ger stöd till något parti eller någon ideologi; varken liberalism, konservatism eller simpel kommersialism. Tolkar jag Ohlsson rätt, så har han bara hjärtligt tröttnat på kultursocialisternas kotterier och testuggerier.

I detta tror jag man fångar kärnan i det värderingsskifte som fört Moderaterna till två valsegrar och fråntagit Socialdemokraterna positionen som landets ledande parti.

Dagens borgerliga väljarkår känner kanske inte att de över huvud taget befinner sig i någon strid, varken mot socialism eller något annat, medan vänstern alltjämt är fången i sitt kroniska tillstånd av kamp mot klassfienden.

Den väljargrupp som utgör de nya Moderaternas kärntrupp, den växande medelklassen i de växande storstadsregionerna, har kanske inte mer radikala krav på samhället än att det ska fungera, kanske med lite valfrihet och hyggliga skatter som bonus. Men man vill delegera förtroendet att sköta maskineriet till de som levererar bäst, för att själv kunna ägna fritiden åt att bygga bo i stället för barrikader.

Detta har vänstern inte förstått, eller så har de vägrat acceptera faktum. Vänstern betraktar fortfarande politik som en match mellan två lag, ett rött och ett blått, och ser inte att de blå lämnat såväl spelplanen som läktaren. Att de röda inte lyckas få in bollen i mål beror på att målet helt enkelt inte finns kvar där det brukade stå. De blåa tog med sig buren när de gick.

Socialdemokraterna utkämpar fortfarande slaget mot Gösta Bohmans koleriska nyliberaler.

När Håkan Juholt kommer hem från sitt långa jullov gör han klokt i att läsa Bengt Ohlssons krönika. Mellan raderna, och kanske helt oavsiktligt, förklarar den mycket av samtiden.

Mer läsning

Annons