Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vill Turkiet ha krig med EU?

/

Annons

Frågan borde vara omöjlig, men måste ställas nu när Turkiet åter uppträder aggressivt mot omvärlden.

I detta fall tycks det också vara värre än bara hot uttryckta i ord, och det är dessutom riktat mot ett land som är medlem i EU, Cypern.

På tisdagen kom uppgifter om att Turkiet har faktiskt har gjort allvar av hoten att skicka militärfartyg till havet utanför Cyperns södra kust.

På cypriotiskt havsområde, erkänt inom FN:s havsrättskonvention, har ett amerikanskt företag fått tillstånd att borra efter gas och olja.

Det roar inte den turkiska statsledningen, som ignorerar att landet inte har med saken att göra.

De turkiska militärfartygen eskorterar nu ett turkiskt oljeborrningsfartyg, som – som provokation – också tänker borra efter olja.

Turkiet betraktar Cypern på precis motsatt sätt som FN och alla andra länder i världen gör. Enligt Turkiet ”finns inte” Republiken Cypern. Däremot finns det enligt Turkiet en turkisk ”stat” på norra delen av ön.

I själva verket är Cypern en suverän stat, bildad 1960, medlem av FN och sedan 2004 också medlem av EU. Det som råder på den norra tredjedelen av Cypern är en illegal ockupation, som pågått sedan 1974. Den ”stat” som Turkiet utropat där har fördömts av FN, och erkänts enbart av ett enda land i världen. (Gissa vilket.)

Turkiets förevändning för att försöka stoppa Cypern från oljeborrning i sin ekonomiska havszon är att vinsterna av en sådan enbart skulle komma den grekcypriotiska folkgruppen till del.

De turkcyprioter som bodde på södra Cypern lockades att flytta till norr vid den turkiska invasionen 1974, vilken samtidigt fördrev alla grekcyprioter söderut, som bodde i norr innan ockupationen. Det är en av världshistoriens mest effektiva etniska rensningar, men ordet var inte uppfunnet då.

Detta har haft den effekten att den lagligt styrda, fortfarande självständiga och fria, Republiken Cypern befolkas endast av grekcyprioter, och den ockuperade delen endast av turkcyprioter (och bosättare från det turkiska fastlandet).

Att den turkcypriotiska befolkningsgruppen inte får del av eventuella olje- och gasfyndigheter är således helt och hållet ockupationsmaktens fel.

Om Turkiet hade någon sann omtanke om turkcyprioternas ekonomi och välfärd så finns ju bara en självklar väg, nämligen att upphöra med ockupationen och låta hela ön bli fri och självständig igen.

Det verkar allt mer som att Turkiets premiärminister Erdogan insjuknat i hybris. Turkiets stora ekonomiska framsteg under hans partis, AKP, tid vid makten har gjort honom mäkta populär, inte bara i hemlandet (undantaget de förtryckta kurderna).

Nyligen åkte Erdogan på en bejublad turné i Nordafrika, vars nya regimer ser Turkiet som en (lagom) demokratisk och sekulär förebild. I den delen av turkisk utrikespolitik är det svårt att inte känna viss sympati – det alternativa ideallandet för Egypten, Tunisien och Libyen skulle ju annars kunna vara Iran.

Men Erdogans stormaktsideal låter sig inte nöjas med detta. Aptiten tycks öka ju mer man äter.

Att Turkiet nu utmanar EU med militäruppvisningar är horribelt.

EU måste hålla gränsen i sitt sydöstra hörn.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons