Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visa solidaritet med USA

/

Annons

Säg att Sverige var ett land som kompromisslöst stod upp för goda ideal – låt säga fred – och att vår röst ljöd högt och kompromisslöst över världen. Säg att Sveriges statsminister i skarpast möjliga ordalag (till exempel ”diktaturens kreatur”, eller ”satans mördare) fördömde diktatorer världen över, oavsett politisk färg, liksom även inhemska och världsomspännande terrorgrupper med mål att krossa frihetliga samhällen vars frihet syftar till – fred. Säg att Sverige vore den starkaste provokationen mot företrädare för idéer som vill förslava folk.

En dag chockas vårt land av ett attentat där två flygplan störtdyker ner över Skansen och Gröna Lund i Stockholm, symboler för vårt lands fredsidé, där barnfamiljer firar semestrar och ledigheter, många tillresta från hela landet. Planets nos far in i Solliden, där Allsång på Skansen pågår, och närmare tusen människor dör på fläcken, däribland tio av våra folkkäraste artister.

Det andra planet kraschlandar på Gröna Lund och krossar berg- och dalbanan innan det stannar med Pariserhjulet över sig. Ytterligare 2 000 människor dör.

Djurgårdsön blir ett inferno av eld, och när efter flera dagar röken skingrats, bränderna släckts, stanken lagt sig, och liken och de sårade tagits om hand, står ön som en kolsvart påminnelse, i Stockholms hamninlopp, om att fredliga ideal har fiender som vill förinta dem. Säg sedan att terroristorganisationen Röda Arméfraktionen tar på sig ansvaret. (Faktum är ju att dessa terrorister på riktigt hade väl förberedda planer på att tillfångata Sveriges invandrarminister Anna-Greta Leijon, lådan där hon skulle spärras in i var redan tillverkad.)

På videoband efter videoband uttalade ligans ledare Norbert Kröcher, på klingande tyska och med ett hånflin på läpparna, återkommande hot om nya massdödsattacker mot Sverige och svenskarna.

Säg sedan (nu blir detta verkligen fiktion) att Sverige faktiskt ägde en specialstyrka med en Carl Hamilton i spetsen (enligt förebild från Jan Guillos böcker), som efter tio års sökande – ett decennium efter att flera tusen civila svenskar dödats – lyckades hitta ligaledaren och i en noga planerad hemlig attack dödat den som beställt mord på våra barn, kusiner, farmödrar, arbetskamrater, grannar.

Hur skulle vi svenskar reagera då?

Skulle vi sitta kvar i våra stugor och harmas över att Hamilton valde att döda ligaledaren i stället för att tillfångata honom? Skulle vi sitta tysta på bussen till arbetet dagen efter och rynka våra pannor i grubblerier över om detta verkligen var rättvisa? Eller skulle vi skrika ut vår glädje, springa ut på gator och torg och jubla, krama första bästa medmänniska vi såg, få en tår i ögat över att profeten för massmordsrörelsen efter tio år äntligen var oskadliggjord?

Hade denna uppdiktade (?) historia gällt USA, då vet vi svenskar alltid bättre än de amerikaner som drabbats, vi ser dem som en pöbel av ömsom sentimentala, ömsom blodtörstiga, cowboys i detta primitiva och förhatliga land. Vi dissekerar specialstyrkans insats i minsta detalj; hade vi svenskar i våra TV-soffor, i TV-studior och på ledarredaktioner, planerat och utfört attacken så hade vi givetvis gjort det på det allra ädlaste sätt, intill perfektion, till skillnad från de skjutglada amerikanerna.

Det var inte rätt att döda Usama bin Laden, men inte heller var det fel. Valet av metod för att oskadliggöra symbolen för terrornätverket bör rimligen ha avgjorts av vad som mest förnedrar och försvagar dessa massmördandets missionärer och utförare.

Helt rätt i sak är att rättvisa icke har skipats. Men vedergällning kan i extrema undantagsfall vägas mot juridik, och väga tyngre, om vedergällning är det mest välriktade hugget mot den hydra som vill krossa allt vad juridik och rättvisa heter.

Självfallet kommer al-Qaida, och efterapare, att ställa till hämndaktioner. Men plötsligt tycks man i svensk debatt helt glömt att bin Ladin inte var död när Bali 2002, Madrid 2004, London 2005 och Stockholm 2010 inträffade. bin Laden skulle givetvis ha fortsatt att verka som ikon och inspiratör för nya attacker även i levande skick. En planerad tioårsjubileumsattack den 11 september mot amerikansk järnväg har ju just kunnat avvärjas, tack vare information som man kommit över i attacken mot bin Ladin.

De attentat som nu kommer att utföras görs av rörelser som är förödmjukade och tillbakaträngda, med sin karismatiske ledare skjuten i en kirurgiskt preciserad operation. De görs inte i ett överläge där amerikanska soldater förvirrat letar, men aldrig hittar, deras ledare.

I extrema fall måste frihet försvaras med våld. Liv måste försvaras med död. Man kan inte alltid vända andra kinden till, och tredje och fjärde, ett ideal som vi svenskar högdraget oftast håller oss med.

När det gäller andra än oss.

David Nyström

Ledarskribent

david.nystrom@gd.se

Mer läsning

Annons