Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Walk-over till M

/

Annons

Bland pingviner, paraplyer och mustascher; kommunala musikskolor, sommarjobb och friskolevinster har S-ledaren Håkan Juholt också blåst till strid i ett hittills fredat politikområde: pensionsöverenskommelsen.

Redan i sitt kongresstal klargjorde Juholt att han tänkte göra pensionssystemet till en valfråga 2014 om inte de borgerliga partierna ödmjukade sig till en diskussion med S-ledaren om en ”översyn” av systemet. Men före i kön att samtala med, före de partier som S ingått pensionsöverenskommelsen med, stod de fackliga organisationerna.

Både TCO och Saco tackade föredömligt ansvarsfullt nej till Juholts invit, av det tydliga skälet att de inte ville föra samtal med enbart ett parti.

Juholts passage om pensionerna i sitt kongresstal hade kunnat avskrivas såsom ett nybörjarsnubbel, om det inte vore för att han upprepat och understrukit frågan, bland annat i det för en S-ledare så viktiga Första maj-talet. Vid något tillfälle har han dessutom undsluppit sig att han ”för samtal” med de fackliga organisationerna, något som dessa förnekar, vilket drar genans över S-ledaren.

Såväl pensionssystemet i sak, som överenskommelsen i sig, hedrar Sverige och de politiker som hade modet att göra upp om i en fråga av största vikt, som tidigare varit mer splittrande än många andra frågor. (ATP-systemet antogs efter en folkomröstning 1957, och hade det inte varit för att två folkpartister avvikit från partilinjen så hade Sverige haft ett annat pensionssystem. Så ”brett” var det beslutet.)

ATP gick mot kollaps, av det enkla skälet att konstruktörerna bakom det hade förbisett att det måste finansieras. Partierna ville därför inte göra om misstaget från 1957. Tack vare att de höjde sig från att gnabbas i detaljer, och var starka nog att stå pall för kritik för kompromissande, fick Sverige i mitten av 90-talet ett av världens mest robusta pensionssystem, sett som en förebild av länder.

Men nu lyfter alltså ledaren från landets (fortfarande) största parti frågan om att göra en ”översyn” av systemet, och detta med armbågens vokabulär. För det första kan man fråga sig om ingen berättat för Juholt att det faktiskt finns en grupp tillsatt av pensionsöverenskommelsens partier, som har till uppgift att vårda överenskommelsen, och – just – ha översyn över den, kontinuerligt. (Från S-håll i den gruppen har för övrigt inget hörts om Juholts krav.)

För det andra kan man fråga sig om det är vad man kan förvänta sig av en S-ledare – en av landets två möjliga statsministerkandidater – att skadskjuta en så långsiktigt viktig överenskommelse, eller ens att använda den bara som slagträ i debatten?

Det hade inte Göran Persson gjort. Ej heller Mona Sahlin. Framför allt hade aldrig den bäste som Socialdemokraterna producerat i partiledarväg i nutid gjort det, Ingvar Carlsson.

Håkan Juholt anses vilja föra Socialdemokraterna tillbaka till dess rötter, för att sympatisörerna ska ”känna igen” partiet.

En av partiets starkaste rötter är självbilden som statsbärande, ansvarstagande, potent att samla partier på ömse håll om blockgränsen i viktiga frågor. Om Juholt leder sitt parti till att abdikera från den tyngden, vore det som att lämna walk-over till Moderaterna.

David Nyström, GD

Mer läsning

Annons