Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yttrandefrihet på nåder...

/

Annons

ett öppet land. Här kan allt sägas, här kan allt skrivas. Och så är det ju, i stort sett. Men hur länge? Sifo har de senaste tre åren, på Tidningsutgivarnas (TU) uppdrag, ställt frågor till riksdagens ledamöter om deras syn på yttrande- och tryckfriheten. Resultaten manar till eftertanke...

Det finns i vår folkvalda riksdag ingen självklar respekt för den grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheten. Beklämmande många ledamöter, en majoritet, är utan att tveka redo att inskränka dessa för demokratin så väsentliga rättigheter på olika punkter.

riksdagsledamöterna vill till exempel att skadestånden för företag och organisationer som ”misshandlas” i medierna ska höjas rejält liksom i tryck- och yttrandefrihetsmål. De vill också att polisers meddelandefrihet ska begränsas, förbud införas att fotografera ”kändisar” i offentlig miljö utan deras tillstånd och så vidare...

Skulle riksdagsledamöternas åsikter få genomslag i lagstiftningen, och det är ju riksdagens som stiftar våra lagar, kan det få allvarliga konsekvenser. Vi riskerar att medborgarna får sämre information om vad som händer i samhället och vi riskerar att få en fegare journalistik.

Agneta Lindblom Hulthén och TU:s vd Anna Serner skrev häromdagen på DN.DEBATT om ytterligare ett exempel på hur vårdslöst politikerna hanterar demokratin. Den här gången handlar det om den omdebatterade FRA-lagen, som enligt Lindblom Hulthén och Serner hotar såväl källskyddet som tystnadsplikten.

FRA-lagen har visserligen, efter att ha godkänts av riksdagen, ”förbättrats” på 15 punkter för att förstärka integritetsskyddet. Men även i sin nuvarande form har lagen grova brister, menar Lindblom Hulthén och Serner. Såväl tryckfrihetsförordningen (TF) som yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) urholkas. I praktiken innebär lagen att vi redan i förväg vet att anonyma källor kan röjas, vilket är ytterst allvarligt eftersom meddelandeskyddet är en hörnsten i yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen.

eller andra medier ska kunna vara säkra på att deras anonymitet garanteras om de så önskar. Journalister får inte röja sina källor, det är grundlagsfäst. Myndigheter och andra offentliga inrättningar får heller inte forska efter källor till ”läckor” i verksamheten.

Men det handlar alltså också om tystnadsplikten och där riskerar både advokater och läkare och präster att få problem med signalspaningen.

brukar hänvisa till att ”upptagning eller uppteckning” som gäller känsliga saker, bikt, själavård, meddelandeskydd och så vidare, ska förstöras ”om det inte finns synnerliga skäl att behandla dem”.

Här förväntas vi alltså lita till den oförvitlige tjänstemannen, som aldrig gör fel och aldrig styrs av några sär- eller egenintressen. Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

signalspaning. Men den måste utformas så att den inte kränker, inte kan kränka, vår yttrande- och tryckfrihet. Det är lagstiftarens, riksdagens, absoluta skyldighet att det kravet uppfylls.

GD 21 FEBRUARI 2009

Mer läsning

Annons