Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yttrandefrihet som slagträ

/
  • De flesta Facebookmedlemmar har mellan 100-500 kontakter på forumet och det kan knappast räknas som en privat sfär.

Annons

Rent arbetsrättsligt är den så kallade lojalitetsplikten – att sätta arbetsgivaren först och inte agera på så sätt att ens arbetsgivare lider skada av det – långtgående. Principen gäller även i det privata livet.

Men hur många har inte någon gång beklagat sig över sin arbetsplats eller över dumma chefer inför sin familj eller sina vänner? Strikt sett är det ett brott mot lojalitetskravet, men eftersom ett sådant samtal sällan når utanför den snäva krets där det skett händer ingenting.

Men vad händer när gnällandet når utanför den allra privataste sfären?

Facebook har blivit en del av vardagen för många. Där slänger man ut några rader om förkylda ungar, om resor man ser fram emot eller rekommenderar en film man sett. För många är det fullständigt normalt att dela tankar och känslor med alla sina kontakter på Facebook medan andra använder det helt och hållet som ett professionellt nätverk. Det vanligaste är nog att de båda flyter ihop. Facebookvännerna är allt från bästa vännerna och familjemedlemmar till jobbkontakter.

Det är just i det gränslandet som det gäller att hålla tungan rätt i mun. Det man skriver riskerar att snabbt spridas till fler än det först var tänkt. De flesta Facebookmedlemmar har mellan 100-500 kontakter på forumet och det kan inte räknas som en privat sfär.

Häromdagen presenterades en undersökning som visar att var tredje person inte vet att det man skriver på sociala medier som Twitter och Facebook eller på en blogg faktiskt kan få stora konsekvenser. Många skriver ofta om sitt jobb och inte alltid i positiva ordalag.

Med hjälp av internet kan också olika personer snabbt och effektivt skjuta sin karriär i sank eller helt enkelt bevisa sin olämplighet för posten.

En polis i södra Sverige hade under en period en privat blogg där han gjorde sig lustig över människor han kommit i kontakt med i yrket, beskrev hur han skakat hand med ett lik och berättade också hur han ”ollat” kvinnliga kollegors tjänstebil (alltså ägnat sig åt den mogna sysselsättningen att trycka sitt könsorgan mot inredningen i bilen). Polismannen fick sparken eftersom Rikspolisstyrelsen ansåg att förtroendet för kåren skadades av mannens bloggande.

Men polisfacket upprördes, gick till AD och fick rätt. Mannen har bara utnyttjat sin yttrandefrihet. Annett Olofsson på LO-TCO Rättsskydd, som företrädde den bloggande polisen, säger till TT att hon tycker att det är glädjande att Arbetsdomstolen satte yttrandefriheten främst. Hon menar att domen är praxisskapande, det vill säga att man har relativt stort utrymme att nyttja sin yttrandefrihet i de aktiviteter man har för sig på nätet på sin fritid.

Facket har absolut rätt i att yttrandefriheten är en princip som måste gå först. Överkänsliga arbetsgivare som vaksamt läser varenda kommentar deras medarbetare gör på Facebook vill vi inte ha. Men människor tenderar också till att se internet som någon slags principernas och moralens frizon. Där är det okej att skriva vad som helst eller att kränka andra människor, även för en polis.

Att försvara det och använda yttrandefrihet som ett slagträ i debatten är sannerligen att urholka begreppet.

Karin Bergkvist, GD

Mer läsning

Annons