Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Opinionen och EU-valet

Annons

Diskussionen inför valet till Europaparlamentet handlar om vilken politik som ska föras, inte som gångerna innan till stor om Sverige ens ska vara med. Av de omkring 40 procent som röstade i de första valen stödde hälften partier som ville lämna EU eller kryssade för EU-negativa kandidater på Socialdemokraternas, Centerns och Kristdemokraternas listor. De två senare partierna upphörde redan inför förra valet med dubbla budskap, och nyligen gjorde Miljöpartiet en total kursändring.

I dag är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ensamma för utträdeskravet, och de tycks tillsammans inte ha mer än 8-9 procent, bara en bråkdel mot när 50 procent röstade på EU-negativa kandidater.

I lördags visade Sifo att Miljöpartiet och Folkpartiet ökar medan Socialdemokraterna och Moderaterna minskar. Det ska nog mest tolkas som att först sedan valkampanjen inför valet på söndag kommit igång väger de tillfrågade in EU-frågorna i bedömningen av partierna.

Miljöpartiet tog en risk genom att byta linje, men de EU-negativa man förlorar tycks mer än väl vägas upp av positiva som strömmar till. Andra gröna i Europa förstod aldrig den gamla linjen. Ett parti som säger sig värna miljön ville lämna den union som verkligen kan påverka klimatfrågan. Kursändringen är klok och inger förtroende.

Folkpartiet har ända sedan Bertil Ohlins tid talat om EU och dess föregångare som ett fredsprojekt, som stärker europeisk demokrati, marknadsekonomi och internationellt samarbete. Man kan bejaka EU som idé men ändå ogilla dess jordbrukspolitik. Partiet vill stärka det folkvalda parlamentet, men precis som i riksdag och kommuner vet man naturligtvis att politiken i sak inte blir mer liberal än väljarna vill.

Svenska moderater är långt mer EU-positiva än till exempel den brittiska högern. Partiets ledare har länge talat väl om EU, men nu verkar man åter framhålla det nationalistiska perspektivet mer, inte minst bland en del unga moderater. Intrycket blir ganska lamt, sakfrågor men lite känsla.

Socialdemokraterna var i årtionden mycket negativa till europeiskt stamarbete. En hel del av den attityden verkar leva kvar, och partiledningen väljer ofta att ligga lågt. Inställningen återspeglas också i toppnamnen inför Europavalen. För två val sedan stod Pierre Schori överst på listan, men kort efter invalet hoppade han av för att bli ambassadör. Inför förra valet sattes Inger Segelström först, ett blekt namn som sedan knappast märkts.

I år toppas listan av Marita Ulvskog, i många år en av partiets mest EU-negativa. Att utse henne signalerar tvehågsenhet. Det hade behövts ett toppnamn typ Jan Nygren, Björn von Sydow eller Berit Andnor för att visa att partiet, bortom retoriken, tar EU på allvar.

GD 2 JUNI 2009