Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oscar – Gävles första ångbåt

Annons

Måndagen den 7 november 1831 kom en underlig tvåmastad skonert in till den gamla sjöstaden och lade till vid bråbänken på norra sidan av Gavleån. Mellan masterna stod en nästan tio meter hög skorsten som det bolmade rök ur. Det var Gävles första ångbåt och den hette Oscar och hade köpts hit som bättre begagnad av den gamla handelsfirman Elfstrand & Co, stadens största rederi. Det var inte bara Gävles största rederi, det var störst i Sverige med över 20 segelfartyg, varav tio var tremastade skepp i atlant- och ostindiefart.

Förmodligen hade många Gävlebor tagit sig ut till Alderholmen för att titta på märkvärdigheten men Gefle Weckoblad från lördagen den 12 november säger bara att Oscar togs emot av ”den lyckönskande allmänheten”, inte hur många de nyfikna var. Ulf Ivar Nilsson påstår i sin bok ”Gävle på 1800-talet” att Oscar var byggd för att gå i trafik mellan norska atlantkusten och hamnar i Östersjön men det är helt galet. Ulf Ivar har låtit lura sig av Weckobladet. Man ska inte tro allt som står i tidningen och det gällde även på hösten 1831.

Rederiets idé var att skapa en snabb sjöförbindelse mellan Bergen och Oslo, eller Kristiania som staden hette på den tiden. Rutten var till och med angiven på aktiebreven. Rederiet hade lyckats sälja tio aktier à 100 riksdaler specie till självaste kungen och fem aktier till kronprinsen Oscar. Karl XIV Johan överlät snart sina aktier till fattigvården i Bergen men vad Oscar gjorde med sina är mera oklart. Det var efter honom som ångaren fått sitt namn. Både han och hustrun hade varit med vid sjösättningen i Stockholm i mars 1827 och otroligt nog även hans franska moder Désirée, Napoleons gamla flamma. Det måste ha varit en varm marsdag. Hon avskydde de svenska vintrarna men hade ändå till sist blivit stockholmare efter att ha flyttat upp från Paris.

Oscar var byggd på Samuel Owens varv på Kungsholmen för ett rederi i Bergen som blygsamt och anonymt kallade sig ”Det Nyttige Selskab”. Enligt mätbrevet var Oscar cirka 105 fot lång och 19 fot bred och med ett djupgående på 9,5 fot. Översatta till dagens mått var längden 31,1 meter, bredden 5,6 meter och djupgåendet drygt 2,8. Skrovet var alltså bara någon meter kortare än briggen Gerdas men 2,5 meter smalare och det stack inte fullt lika långt ner i vattnet. Oscar hade två ångmaskiner på vardera 40 nominella hästkrafter. Nominella hästkrafter var ett mått på slagvolymen och inte direkt översättbara till dagens men om man multiplicerar med fyra får man ändå en hyfsad uppskattning. Dessa cirka 300 moderna hästkrafter skulle enligt Owen kunna driva upp fartyget i nio knop.

Fartyg som drevs av eld var inte okända för Gävleborna men det var inte ofta man kunde se dem komma upp i Gavleån. Första gången var torsdagen den 2 augusti 1827 när Braut-Anund från Stockholm kom hit. Dagen före hade stadsborna nästan gått man ur huse för att beskåda underverket. Nåja, Gefle Weckoblad gissade att det var cirka 1500 ”af alla Folk-klasser” som sökt sig ner till Bråbänken. De fick gå hem och lägga sig utan att ha sett röken av båten. Dagen efter på morgonen smög sig Braut Anund in till Alderholmen och de som då råkade vara där trodde väl knappt sina ögon, en båt som tog sig fram med seglen beslagna! Det underliga namnet var en hyllning till kung Anund som i Snorre Sturlassons Ynglingasaga påstods ha byggt vägar redan på 600-talet. ”Braut” var ”väg” på fornsvenska. Precis som Oscar hade Braut-Anund ett maskineri från Samuel Owen.

Samuel Owen är Sveriges store ångbåtspionjär och hans mekaniska verkstad och gjuteri på Kungsholmen från 1809 blev en plantskola för den svenska verkstadsindustrin. Det finns all anledning att uppmärksamma 200-årsminnet och Gefle Dagblad gör det i dag genom den här artikeln. Senare i höst kommer en bok av min vän Arne Sundström i Stockholm som mycket ingående berättar om Samuel Owens liv och verk.

Förutom allt det mekaniska var denne engelske invandrare gift tre gånger och fick 17 barn så egentligen är det inte så konstigt att han vid sin död 1854 var i det närmaste utfattig. I bouppteckningen nämns lite böcker, ritningar och några gamla gardiner och August Strindbergs far, ångbåtskommissionären Carl Oscar Strindberg, betalade begravningen. Carl Oscar kunde vara riktigt omtänksam och när Gävle brunnit i juli 1869 skickade han en ost till de stackars stadsborna. Däremot har jag ett svagt minne av att han gjorde August arvlös så det hade varit sensationellt om den store författaren skrivit en jubileumsbok 1909 till 100-årsminnet av Owens verkstad.

Owens tredje och sista hustru Lisette var faster till August. Dessutom hade August vid den här tiden fortfarande våta drömmar om Harriet Bosse och huvudet fullt av blå böcker, brända tomtar, konstgjort guld, ockulta dagböcker, arabiska tofflor och fanvetvad.

Arne Sundströms bok om Owen är den första monografin om den märklige mekanikern och den är samtidigt Tekniska museets årsbok.

Gävle har också en lite udda koppling till Samuel Owen. Med brigantinen Eleonora från Gävle kom tre ”Eld- och Luftmaskiner” hit i augusti 1804. Ångmaskinerna kom till Gävle trots att de egentligen skulle sättas upp i Stockholm av Owen, två av dem vid kronans brännerier. Även här var en kung med i leken, Gustaf IV Adolf. Han skulle snart slösa bort brännvinspengarna på ett krig mot Ryssland.

När Oscar köptes till Gävle i september 1831 hade ångaren varit i trafik i tre säsonger och förmodligen hade alla tre gått med förlust. ”Det Nyttige Selskab” fick inte sitt fartyg förrän sent på hösten 1827 och seglationsåret 1828 slutade utan tvivel på minus. Rederiet i Bergen sålde Oscar 1829 för 12 000 riksdaler specie till ett bolag i Kristiania som satte in fartyget på en rutt mellan huvudstaden och Larvik, men inte heller denna affär gick ihop. I maj 1830 hyrdes Oscar ut till ett bolag som i stället satsade på trafik mellan Lübeck och Riga. I juni gick en drivaxel tvärt av och man fick per segel ta sig till Karlskrona och vänta på en ny axel från Motala verkstad. I augusti låg man för ankar utanför Travemünde när det plötsligt blåste upp och Oscar drev ner på ett grund och det tycks ha blivit slutet för den säsongen.

Skribenten på Gefle Weckoblad antyder att Oscar i första hand var tänkt att användas som bogserbåt:

”Behofwet af ett Ångfartyg till boxering af fartyg ifrån vår hamn till öppningen af Bottniska wiken och vice versa, har länge gjort en lucka uti denne stads så aktiva skeppsfart. De uppehåll och den kostnad, som tillskyndats rederierna genom omöjligheten för skepp, att utifrån redden afgå med en wind, med hwilken de kunna göra resan genom Östersjön, och för dem, som ifrån sjön uppnå inloppet hit wid Gråberget, att med samma windar uppkomma till redden och hamnen äro till sina följder oberäkneliga. Detta har föranlåtit någre af denne stads Skeppsredare, att till häfwande af denna svårighet såsom hufwudändamål, ifrån Lybeck inköpa ett Ångfartyg.”.

Han avslöjar inte namnen på redarna men varje Gävlebo som hade lite hum om sjöfart måste ha insett att skeppsbyggmästare Pehr Elfstrand var en av delägarna och dragit slutsatsen att hans svågrar Olof Elfbrink och Anders Petter Göransson också var med. Nåja, samtidigt andas Weckobladet en förhoppning om att det också skulle kunna bli en eller annan tur till Stockholm under somrarna och det blev det också, ganska många till och med. Hur mycket Oscar fick slita som bogserbåt är det nog ingen som vet, det tycks inte finnas kvar några journaler.

Oscars liv på traden till Stockholm blev knappt tre säsonger långt. Måndagen den 16 juni 1834 kom ångaren till Stockholm vid elvatiden på förmiddagen och lade till utanför slottet. Vid femtiden på eftermiddagen började det plötsligt brinna under däcket akterut och snart stod lågorna höga. Det tog två timmar att släcka elden och det samlades stora skaror på kajen.

Konstnären Johan Christian Berger hann förmodligen också dit för han målade en olja som visar branden när lågorna flammade högt. Det brända vraket låg kvar med aktern i vädret och störde utsikten för kungen och han skrev till redarna och beordrade dem att personligen komma till Stockholm och flytta skräpet.

De bad nådeligen om anstånd med hänvisning till sjukdom, Pehr Elfstrand och Olof Elfbrink var allmänt skruttiga och förmodligen var Anders Petter Göransson på resa någonstans. I slutet av juli kände sig Pehr frisk nog att fara ner till huvudstaden, lasten blev lossad den 12 augusti och sen blev vraket bärgat och sålt.

Karl XIV Johan gillade Johan Christian Bergers måleri och köpte bland annat av honom en tavla med en hjulångare i hårt väder utanför Marstrand men brandbilden med Oscar var han knappast intresserad av. Den visades 1836 på Konstakademien och köptes sen av Stockholms Konstförening som i sin tur antingen sålde tavlan eller lottade ut den. I våras hittade jag den hos släktingar till konstnären.

Det skulle inte förvåna mig om Pehr Elfstrand låtit måla av Oscar men ingen nu levande tycks ha något minne av att ha sett eller hört något om en sådan tavla. Däremot har Pehrs sonsons sonson Bengt sju matskedar av silver från ångaren som är tillverkade i Norge 1828 och märkta Oscar.

Någon långfingrad person råkade få med sig 17 matskedar och tolv teskedar redan första sommaren i Gävle och rederiet annonserade om detta i Gefle Weckoblad och lovade hittelön. De finns nog också kvar någonstans.

Målningen som visar Oscar utanför Christiansand 1828 finns idag på Bergens Sjøfartsmuseum och konstnären var gissningsvis en äkta norsk patriot eftersom han målat den norska flaggan utan unionsmärket i det inre och övre fältet. Detta är flaggan som Bjørnstjerne Bjørnson, diktaren bakom Norges nationalsång, långt senare vurmade för och kallade för ”Det rene norske flag”. Som ättling till gamla danska vikingar tycker jag att det är ett underligt namn på en dansk flagga från 1200-talet som någon jäkel målat ett blått kors på.

Den norske patrioten har avbildat hjulångaren så att den ser ut som en propellerångare, driven av en skruv i stjärten. Det syns inte en skymt av babords hjul på men den svarta lådan som stickor upp över relingen står det OSCAR i gult. Här har konstnären varit särskilt skarpögd och målat dit en kunglig krona över C:et. Denna ”låda” måste vara hjulhuset och den övre delen av synliga skrovsidan måste börja bukta ut ungefär vid den tredje kanonporten.

Owen hade prövat propellerdrift 1816-1817 på både Waterwitch och Experiment och hade sökt patent på flera olika sätt att driva fram fartyg, såväl med hjul som med vattenpump och med propeller. Han hade fått sin ansökan avslagen av Kungl Maj:t trots att både Vetenskapsakademien och Kommerskollegium tillstyrkt. Regeringen hade motiverat sitt avslag med att Owen inte visat att det skulle fungera.

På Bergers brandbild har Oscar inte någon ”portmålning”, det vill säga ett vitt band med symboliska kanonporter i svart. Flera av rederiets stora skepp hade portmålning och det kunde verka avskräckande för pirater i Västindien och på Indiska oceanen men jag misstänker att Pehr Elfstrand inte tyckte det passade på en ångare i kustfart där det främsta hotet snarare var vrakplundrare än pirater.

Till sist vill jag passa på att göra lite reklam för min stadsvandring i dag klockan 10.30 på Gävle Marinfestival på Alderholmen där jag tänker berätta om hamnen förr och nu. Det kostar inget, knappt ens svett eller tårar, och det hela går i repris klockan 13.00 och 16.00.

Passa på att följa med de gamla fartygen också. Det kostar en del men jag skulle tro att priserna ligger under vad det kostar för skepparna. Det är där stadens skattebetalare träder emellan.

Happy sailings and safe ports!

Ingvar Henricson