Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oss gringubbar emellan

Ända sedan jag såg Robert Duvall som den adopterade styvsonen Tom Hagen i ”Gudfadern” på tidigt 1970-tal har han tillhört mina favoriter, åtminstone som skicklig innehavare av biroller. Här gör han emellertid en i högsta grad huvudroll. Detta knappast i en roll som väcker sympati.

Duvall framställer karaktären Felix, en skäggig, bitter/butter ensling som en dag får för sig att han ska arrangera sin egen begravning.

Han lyckas få med sig en begravningsentreprenör på bluffen som ju går ut på att Felix ska få höra vad som sägs om honom ”efteråt”.

Gamla konflikter kommer upp på ytan, hemligheter avslöjas och tempot är makligt men det är inget som känns besvärande. Det blir inte så deprimerande som man kunde befara, det går ju inte med Bill Murray i rollistan. Skådespelarna (kul förresten att återse Sissy Spacek, här som enslingens gamla flamma) bär filmen på ett något subtilt sätt från början till slut. Här ges en tydlig innebörd av devisen tala är silver, tiga är guld. Förklaringen till att vi fått två öron men bara en mun...

Stefan Andersson