Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Överraskande komiskt - med Peter i högform

Annons

Måste först erkänna att jag brukar ställa mig skeptisk inför upphaussade filmpremiärer där marknadsföringen tycks sakna gränser. Som i detta svenska exempel där busskurarna runt om i stan länge varit affischerade med denne "Göran" – en strulig singel som jobbar åt ett eventföretag och ser allt han företar sig gå käpprakt åt h-e. Inte minst hans privata relationer med kvinnor.
"Somaren med Göran" är överraskande underhållande och kul, med tanke på att det handlar om ett team som vanligtvis jobbar med sketcher för tv (som "Hey Baberiba"). Omväxlingen till långfilm för bioduken fungerar, mycket tack vare manusförfattaren Peter Magnussons insats i huvudrollen och hans radarkompis David Hellenius i rollen som raka motsatsen, trygg med sig själv och lycklig med sin sambo. Denne Alex är i alla fall den ende som kärlekstörstande Göran kan hålla som sin bästis i vått och torrt.
Kombinationen av Göran och Alex påminner till en början om Lasse Åbergs rollfigur Stig-Helmer Olsson men småningom glider jämförelsen över till bröderna Herngren och Hannes Holm. Temat känns igen och är slitet men det håller hyfsatsom en romantisk komedi med feelgood-stämpel och mycket fnissande.
Mirja Turestedt är en nykomling i sammanhanget men är övertygande som charmiga fotografen Grynet, något besvärad av sina ovanligt uppseendeväckande tics. Rutinen finns i birollerna där Peter Dalle och Dan Ekborg spelar två smått korkade figurer, som vanligt med bravur.
Tempot är det inget fel på, de komiska förvecklingarna är emellanåt riktigt roliga och fotot visar vackra miljöer, smart nog både från Stockholm och västkusten. "Krama mig" sjunger Björn Skifs inledningsvis, men så långt vill jag inte sträcka mig mot "Göran", men kalla det gärna för en modern, annorlunda variant av "Sommarnattens leende". Fast långtifrån Bergman. Givetvis.

Stefan Andersson