Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Överraskande realistiskt

Ingen mindre än Peter Jackson har tagit sig an att producera denna omskrivna rulle, och hypen har kommit som ett brev på posten. Vilket kanske inte är så konstigt.

Sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har nämligen valt att göra en alienhistoria som utgår från någon slags realistisk jordnära verklighet, snarare än från någon pompös, glättig eller skräckorienterad fantasibild, och resultatet är faktiskt långt över förväntan.

Platsen är Sydafrika. För tjugo år sedan förblev ett gigantiskt rymdskepp stillastående över Johannesburg. Därefter dröjde det inte länge förrän rymdvarelser i mängder strömmade ner till jorden.

Dessa placerades raskt i ett enormt ghetto. Utåt sett var ambitionen att upprätthålla säkerheten, men i verkligheten hade Sydafrika återinfört apartheid, om än i outtalad form.

Nu, år 2009, står området inför stora omvälvningar. Det skumma säkerhetsföretaget MNU har fått i uppdrag att flytta alla invånarna till ett nytt jätteläger tjugo mil utanför stan.

Ledaren för operationen, den plikttrogne och inte helt sympatiske Wikus har ett tufft arbete framför sig, men hans arroganta sida säger honom att det trots allt ska ordna sig. Fast givetvis går det ganska omgående ordentligt snett, vilket både leder till att MNU:s dolda agenda kommer i dagen och att Wikus tvingas ta ansvar för sin delaktigthet.

”District 9” är en av dessa sällsynta science fiction-filmer som är i total avsaknad av både glamour och glorifierat hjältemod. I stället andas den bara skitig realism rakt igenom.

Våldet är rått och blodigt utan att vara over the top, miljöerna vardagligt eländiga och ingen har någonsin någon cool kommentar på lager. Överlag finns här en dokumentär känsla som är svår att slå ifrån sig.

Därmed inte sagt att ”District 9” inte har sina brister.

Den som vill kan både gnälla på att filmen hastigt och lustigt övergår till hårdskjutande action den sista halvtimmen samt att Oliver Stone-vibbarna i budskapet har ett tämligen (över)tydligt skimmer av att skriva folk på näsan. Men det här är ändå en av årets största överraskningar inom avdelningen genrefilm.