Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Övertygande fångat i familjens fängelse

Scenen som ett fängelse. Familjefängslet är i Zofi Nilsson utmärkta scenografi vita pinnar som står tätt, bildar nästan en mur med rundade hörn. Den som hamnat här släpps aldrig riktigt ut.

Fyren sveper scenen i det återkommande repeterande ljuset. Clas Allers ljus bör sannerligen nämnas. Mistluren dova ljud, annars så ofrånkomlig i detta O’Neills klassiska drama sänder här inte ut sina klagande klanger. I stället ljuder musiken från husan Cathleens softa vispar mot bord, flaskor och glas, eller mer distinkt klinkande mot pinnarnas gallergrind.

I Maria Löfgrens genomtänkta regi då brister ensemblen då och då ut i dans i Dorte Olesens koreografi. Som ville den understryka de förutbestämda turer familjens olika medlemmar uppför. Allt är här givet på förhand. Allt här är upprepningar.

Alla vet vad som ska hända. Pappa James Tyrone ska bli full som alla andra dagar, äldste sonen Jaimie likaså. Yngste sonen Edmund med svår hosta som borde botas på sanatorium borde låta bli att dricka, men dricker ändå, om än icke i samma utsträckning som fadern och äldre brodern.

Och snart ska mamma Mary Tyrone, morfinist sedan Edmund föddes, åter börja ta sitt gift och försvinna från familjens övriga medlemmar, in i sitt rus, förlorad för omvärlden.

Allt har sin gilla, tragiska gång, alla vet vad som ska ske, alla försöker undvika att säga det. Undertexten svämmar över av antydningar. Och till sist brister det. I ruset bor sanningen – in vino veritas – och den är inte vacker. Att man ändå står ut beror på kärleken som också bor i detta fängelse, är en paradoxal del av denna familj.

Som ett ljus, eller ett kitt av sammanhållning, mitt i alla förakt, mitt i allt hat som finns här.

En påpasslig scenografisk finess är att stolarna som kastas kull i sista aktens stora uppgörelser i fyllan och villan lämnar scenen så som den såg ut när spelet började tre timmar tidigare.

Allt är upprepning, allt har hänt förut, ja kvällen innan!

Det spelas lite tveksamt i början. Men snart tar det sig när ensemblen blir varm i kläderna, spelet blir tätare, mer intensivt när karaktärerna satt sig och man inte längre behöver vänta sig förändring i denna familj där rollerna är givna.

Per Burell är utmärkt som James Tyrone. Glädjande nog saknar han inte auktoritet – någon gång har jag sett honom göras till en lite fånig, självförälskad gubbe. Burell hittar långt fler nyanser. Bra!

Maria Selbing är övertygande som hans maka Mary, hon som försöker ljuga sig bort, men Selbing låter oss märka att hon inte tror på det själv. Svåra balansakter som Maria Selbing spelar med stort känsloregister.

Sönerna, den äldste spelad av Leonard Terfel och Edmund av Johannes Wanselow spelar upp sig och gör helt grandiosa slutscener

Det är en utmärkt ”Lång dags färd mot natt”. Mer solkig än elegant, mer ”verklig” än man brukar se den.

Och lika stark. O’Neills drama är det, kommer alltid att vara det.

Som ett ljus, eller ett kitt av sammanhållning, mitt i alla förakt, mitt i allt hat som finns här.