Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

P C Jersild ställer den förbjudna frågan

En gång, i en scenintervju på bokmässan, ställde jag en förbjuden fråga.

Den utfrågade, författaren Bengt Ohlsson, beskrev sina romanfigurer så innerligt att jag dristade mig att undra:

Vad skulle du säga till dem om de satt här i stolarna bredvid?

För Bengt Ohlsson var det uppenbarligen inte det minsta problematiskt att tänka så. Men för några av de närvarande kritikerna blev det svårt. Sådana frågor hör inte hemma i litteraturens värld, protesterade de. En bok är en bok. Våra verkliga liv är något annat. Men därmed, menar jag, underkände de en väsentlig del av den kraft litteraturen äger. För också fiktiva gestalter påverkar oss och våra livsval i grunden. Och det händer, oftare än vi vill erkänna, att vi indirekt samtalar med de erfarenheter bokens personer gör.

I romanen Ypsilon, som kommer i dag, ställer sig P C Jersild samma förbjudna fråga. Han sätter bokstavligen sina fiktiva gestalter i stolen intill. Det börjar med att en ung man ringer på hans dörr. Jersild tycker att han är bekant på ett diffust vis och bjuder in honom i arbetsrummet. Det visar sig vara ingen mindre än Reine Larsson, huvudperson i P C Jersilds roman Barnens ö, från 1976. 

Det är en njutning att följa Jersilds simsalabim. Ypsilon är till en början förvillande lik en självbiografi. Grundteckningens detaljer är minutiöst realistiska: utsikten, den lätta yrseln, hundens sätt att lyfta upp ögonlocket. I denna verklighetstunga vardaglighet låter han Reine kliva in, lite slängig och nästan brysk.

Så fortsätter det: Författaren möter Roland Rajamäki från Edens bakgård (2009), Evy Beck från Djurdoktorn (1973) , Lennart Siljeberg från Grisjakten (1968), med flera, med flera. Alla bär de med sig de grundläggande etiska överväganden som Jersild önskade gestalta i romanerna. (Flera av grundfrågorna lägger sig för övrigt mycket nära artikelserien Ditt dilemma, signerad Rurik Löfmark, som fanns att läsa här på kultursidan i somras).

Det är sällsamt att som läsare bli inbjuden till samma middagsbord som både skaparen själv och hans figurer. De påhittade, men i den fiktiva verkligheten livs levande, personerna kommer dessutom med svåra filosofiska frågor – om makten hos den som skriver skönlitteratur, om romanfigurens behov av integritet, om härskandet över deras liv och deras död.

Ypsilon är en mycket ovanlig roman, eftersom författaren på allvar försöker belysa och diskutera författandets villkor och öppet bjuder in läsaren i samtalet. Några av gestalterna är ilskna, frustrerade och till och med hämndlystna.  Författaren liknas vid en sadist, en som lurar läsaren till identifikation för att sedan föra berättelsen in i pina och elände. Men Jersild vore inte Jersild om han inte passade på att skruva historien in i ännu djupare in i dilemmat: De dör. En efter en. På många vis och ofta med plåga. I egenskap av läkare ställs han inför absoluta frågor: Ska man hjälpa dem på vägen? Hur långt ska man gå för att lindra deras smärta? Bör man visa att man ser deras förnedring? När vi känner dödsskräck – vad är vi egentligen rädda för?

Slutet på denna absolut säregna historia ska inte avslöjas, för där blir författaren, på ett elegant vis, ett med sin egen fantasi.

Ypsilon står för Y, det vill säga en linje som delar sig i två.

Den som skriver måste välja väg.

Det måste också den som lever.