Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På barrikaderna

Annons
Rubrikerna har varit många den senastetiden och även väckt nyfikenhet på vilka syndikalisternaär. Ett namn har dykt upp oftare än andra. Maja Jönsson.

Det är hon som är föreningens ansikte utåt.Det är hon som håller talen.

Det gjorde hon i Göteborg, inför 15 000 personer.Det har hon gjort ofta i Gävle och kommer att göra den12 oktober i Medborgarhuset i Stockholm när syndikalisternafirar minnet av den mördade Björn Söderberg genomatt dela ut ett civilkuragepris till hans minne.

Så jag stämmer träff med Maja och vet interiktigt vad jag ska vänta mig. En arg radikal aktivist? Enenögd idealist? En fanatiker?

Jag inser snabbt att jag inte kan sortera in Maja i någonav dessa kategorier. Hon visar sig vara en mjuk, lyhörd,välformulerad och skärpt tjej. Hon beskriver sig självsom pragmatiker, ett ord som ofta kommer igen i samtalet och hontalar om hur viktigt det är att vänstern enar sig. Ochi vänstern räknar hon även in socialdemokraterna.

Hon är född i Falun men har bott överallt iSverige, i Bergby lika väl som i fjällen och Skåne.Men Gävle räknar hon som sin hemstad, även om honbeskriver sig som rotlös.

- Jag tillhör en resande familj och har släkt överhela Sverige.

Hon har gått humanistisk linje vid Vasaskolan i Gävleoch har jobbat som hotellstäderska och servitris, bland annat,och pluggat på Komvux. Just nu läser hon omvårdnadsprogrammetpå Komvux och blir färdig undersköterska tilljul.

Drömmen är att bli barnmorska och få arbetautomlands, kanske i Libanon. Barnmorskeyrket lockar för attdet är ett av världens äldsta och för attdet alltid kommer att finnas jobb, både inom förlossningoch på ungdomsmottagningar.

För två år sedan mönstrade hon och söktetill plutonsjukvården men blev inte antagen eftersom honhör för dåligt.

- Jag ville jobba med sjukvård i krigsområden,inom FN, för att göra nytta, säger hon.

Hon organiserade sig först i gymnasiet, tidigare gälldedet i första hand miljöfrågor. Ett tag var honanarkafeminist. Nu är hon syndikalist, för att det ärsyndikalisterna som gör mest nytta idag, säger hon.

Varför syndikalist? Varför inte MUF eller någotannat?

- Jamen, jag kommer från arbetarklassen. Det ärsjälvklart att man hör till vänstern.

Kamrater har naturligtvis påverkat valet men hon sägerockså att hon vill vara aktiv där hon kan göramest nytta. Och just nu är det hos syndikalisterna. Om detfanns någon vänstergrupp i Gävle som var radikaloch bra skulle hon kunna tänka sig att engagera sig där.

- Jag är pragmatiker. Jag biter mig inte fast. Men justnu stämmer syndikalisterna med mina åsikter.

Och jag ber henne förklara vad det innebär, vaddet är som skiljer syndikalister från sossar och kommunistertill exempel. En fråga som hon fått hundra gångeroch tycker är svår att förklara. En syndikalistär en människa som tror på den fackliga verksamheten,ett arbete på lokal nivå utan fackpampar. Därmedlemmarna själva får bestämma.

De använder båda lagliga och olagliga medel, beroendepå hur samhället ser ut. Strejker är det viktigastevapnet för arbetarklassen. Det är en revolutionärfacklig organisation med ganska få medlemmar.

I Gävle är bland annat en del bussförare, personalinom vården och kyrkogårdsarbetare organiserade. IStockholm finns det syndikat på Posten och bland taxiförare.

Maja talar mycket om klasstillhörighet.

Hon ser de motsättningarna som de avgörande. Detär till exempel större skillnad mellan kvinnor frånöverklassen och arbetarklassen än mellan man och kvinnafrån arbetarklassen.

Det här med feminism har hon en kluven inställningtill.

Jag undrar hur hennes världsbild ser ut, vad det ärhon vill förändra.

Alltihop, säger hon och talar om motsättningarna,i dag främst mellan syd och nord, mellan u-ländernaoch i-länderna, som suger ut resten av världen, blandannat genom räntor via världsbanken. Räntor somu-länderna aldrig blir fria från, som förslavarlika mycket som när de var kolonialiserade.

Hon ser en värld där kapitalismen och nyliberalismenväxer och expanderar.

- Jag skulle helt klart vilja förändra såatt man fick en socialistisk värld, och därförär det viktigt att vänstern förenas. Att vi intelåter en massa småkonflikter sen gammalt ligga i vägenför oss. Och därför har vi bjudit in samtliga sossaroch vänster till ett gemensamt första maj-tågi Gävle, för att visa att vi står enade, sägerhon.

Det är mycket hon blir förbannad på.

Som nu, efter terrorattacken i USA. Den visar hur olika människosynman har. När 6 000 människor dör i USA hållerman tre tysta minuter.

- Men det gör man inte vid katastrofer i Indien ellernär orkaner dödar människor i Mellanamerika, ellerför svältande barn i Afrika. Det dör så otroligtmycket människor som man aldrig har någon tyst minutför. Men för Amerika, den stora härskaren, görman det. Det är ett praktexempel på uppdelningen ivärlden.

Varför var det viktigt åka till Göteborg?

- För där samlades och enades vänstern frånSverige, Europa och resten av världen. Det var viktigt attvisa den nyliberala världsordningen att vi finns och attvi är enade, att vi är en kraft att räkna med.Vi kommer inte att stå stilla, vi kommer också attsamarbeta över gränserna.

Hur känns det i dag när du fått distans tillhändelserna?

- Jag ångrar absolut inte att vi åkte. Vi hadeinte kunnat göra något annorlunda och jag ser ingabrister när det gäller organisationen. Det som händepå Avenyn ingick inte i planeringen. Vi hade inget med detatt göra. Men då satt jag ju inlåst, såjag kan inte svara på vad som hände. Men det urartadekatastrofalt och det motarbetade våra egna syften. Jag tyckerinte att man ska bära mask och kasta sten utan öppetvisa sin kraft. Sen förstår jag också att detär lätt att dras med när man blir förbannadoch ser sina kamrater angripas. Det fanns säkert någrasom kom för att bråka, det får man räknamed överallt. Och polisen var väldigt brutal. Det finnsinga ursäkter för att dom sköt in i en folkmassa.

Ni mötte nazister där också.

- Jag har hört att dom hade klätt ut sig till antifascisteroch att det var dom som startade stenkastningen på polisen.Men jag vet inte själv eftersom jag inte var där, detär bara vad jag har hört.

Varför blir man nazist, tror du?

- Jag tror att det finns ideologiska nazister från överklassenmen att dom är ett fåtal. Sen är det killar ochtjejer med vanlig bakgrund som är missnöjda och skyllerbristerna i det svenska samhället, arbetslösheten ochden sociala nedrustningen, på det som är enklast attskylla på, nämligen invandrarna. De ser inte det somär det verkligen problemet, nämligen skillnaden mellanöverklass och arbetarklass, mellan dom som äger ochdom som inte äger. Inte mellan svensk och arab.

Ni har fajter med nazisterna.

- Ja, tyvärr. Tänk om man slapp det arbetet såkunde man jobba mer fackligt. Men nu springer dom efter oss ochså fort man lägger ner den antifascistiska verksamhetenploppar dom upp i mängder igen.

Hur är styrkeläget i stan?

- Jag vet inte. Det är jättesvårt att svarapå. Det har varit lugnt så himla länge i Gävle.Både tidningarna och de antifascisitiska grupperna har varitväldigt aktiva och hängt ut nassarna. Visat att de inteär välkomna här i stan. Jag tror inte att dom ärså många, men det är skrämmande att domhar börjat distribuera Vit makt-musik. Det är allvarligtför det kan locka fler medlemmar.

Du var en av målägarna i nazisträttegångennu i Gävle.

- Ja, det var en kille som sprutade tårgas påmig. Jag vet inte hur det går.

På rättegången fanns det många nazisteri full mundering och de filmade också.

Är du rädd?

- Nej, men det är klart att jag har respekt fördom. Vi vet ju vad som hände med Björn Söderberg,som mördades för snart två år sedan. Mångafick stryk i Boulognerskogen 1996 och vi vet inte vem som sprängdeJoe Hill-gården för två år sedan. Vi ärmedvetna om att det kan hända saker, men det går inteatt vara rädda för dom. Man får inte överdrivaderas förmåga att göra saker men också varamedveten om att de blir brutala i grupp, att deras ideologi ärvåldsam.

Vågar du gå ensam i stan?

- Ja, men jag har koll, det har jag.

Maja Jönsson är den bland syndikalisterna som hållertal. Hon säger att alla har sina olika funktioner, en delär bra på att skriva insändare eller organisera.Hon kan tala, och då gör hon det. Det är någotsom bara vuxit fram. Helst talar hon med manus, även om honkan improvisera.

- Men risken finns att man hakar upp sig och säger någotfel, säger hon och berättar att hon inte blir särskiltnervös, inte ens när hon pratar inför såmånga som hon gjorde i Göteborg.

Jag undrar om hon kan tänka sig att jobba partipolitiskt.

Hon tvekar och säger att då finns risken att honen dag skulle sitta på toppen och ha glömt vad detvar hon stod för. Hon är inte intresserad av att görakarriär utan vill jobba på basplanet.

Blir hon barnmorska är det vårdförbundet somgäller och hon kan tänka sig att jobba fackligt inomLO eller TCO, naturligtvis under förutsättning att detär ett starkt och radikalt fack.

Hon har inga förebilder inom politiken. De människorhon beundrar är vardagsmänniskor som klarar av svårigheter,som visar civilkurage. Hon kan också bli berörd avBjörn Afzelius musik, som får henne att kännasaker på djupet.

Mer läsning

Annons