Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

på Gävles utekrogarFullt drag

Högtryck i luften innebär också högtryck på Gävles utomhuskrogar. ”Lite för rörigt” tyckte trubaduren Kent Kiernan på Tant Grön om onsdagskvällen.

Annons

Mitt i folkvimlet på Berggrenska gårdens uteservering rumlar en kille iklädd rosa tajts, skinnväst och en crazy hatt omkring. Han heter Joakim Hedlund och ska inte gifta sig. Däremot fyller han 25 vilket kan innebära att man får klä ut sig, bli av med hemnycklar och plånbok och tvingas spela ihop till ölen med en gitarr i Boulognerskogen.

Det gjorde det för Joakim innan han släpades in till Berggrenska av sina kompisar.

– Jag brukade tycka att det här stället var bra, men nu kommer jag aldrig mer att kunna gå hit, säger han. Jag får fan emigrera till ett u-land.

Trots att ”Sommarkväll i Gävle” med Martin Stenmarck svalt mängder av stans nöjestörstande människor är det trångt mellan borden och baren på uteserveringen vid nio.

Maria Jansson och Johan Granath ”förljummar” inför semestern, vilket betyder att dricka ett par öl fast det är några arbetsdagar kvar för att smygsmaka på semesterlunken. Och Berggrenska gården är ett bra ställe att göra det på.

–  Här har de verkligen tagit vara på innergården och så är trubaduren bättre än på andra ställen eftersom han inte bara kör de mest förutsägbara låtarna som många trubadurer gör, säger Maria Jansson.

Solen strålar ner mellan parasollen. Ölen flödar och trubaduren Sebastian Parnberg spelar ”I’m Gonna Be (500 miles)” av The Proclaimers. ”I love rock n’roll” ropar Jocke Åhlberg, som inte är helt nöjd med låtvalet.

Han och flickvännen Irene Panik har åkt till Gävle från Sundsvall för att gå på Furuviksparken och smaka på Gävles uteliv.

– Jag gillar att rimma och leka med ord. Det är därför jag kallar mig Irene Panik, säger hon. Min pappa bor i Sandviken och han pratar jämt om hur bra det är här, så vi bestämde oss för att undersöka saken och det stämmer. Sådana här ställen finns inte i Sundsvall. Det här är ju som ett inneställe fast ute.

En man som vill bli kallad ”En Stockholmskännare” är inte lika imponerad. Enligt honom finns det ingen stad i Sverige som har ett lika stort Stockholmskomplex som Gävle.

– Goya försöker ju vara som Stureplan. Läppar, bröst, viljan att dricka champagne och synas. Men det blir mest fånigt, säger han.

Flera vi pratar med framhåller att Berggrenska gården tagit över rollen som centrala Gävles uteservering nummer ett från Brända bocken. På andra sidan Stortorget är det dock också i stort sett fullsatt runt borden och i baren. Men stämningen är mer återhållsam. ”Stekig” tycker Anna Bernadotte och Sara Santos.

– Egentligen gick vi hit för att det var fullt på Tant Grön, men det är okej, säger Anna Bernadotte.

– Det steker, säger Sara Santos och skrattar.

Strax efter elva på kvällen spelar trubaduren Kent Kiernan akustiskt framför en laptop i mitten av Tant Grön. Runt honom står ett gäng gäster som önskar låtar som letas fram på datorskärmen. Anledningen till den lågmälda spelningen är att tillståndet inte låter honom köra med högtalare efter klockan elva på kvällen för att inte störa grannarna.

– Det är för jävligt att det inte går att få tillstånd längre än så, säger Kristoffer Hansen. Trubadurer öppnar Gävle och det borde inte några gnälliga tanter få förstöra.

– Tyck vad du vill du. Jag skulle inte vilja höra gitarrplinkande hemma när jag ska sova varenda kväll, säger en kvinna som går förbi.

Kent Kiernan själv tycker att det är helt okej att avsluta spelningarna akustiskt. Ibland går han runt bland gästerna och slår sig ner vid borden. Den här kvällen är det dock för fullsatt för att göra det.

Han trivs bra med att spela på Tant Grön även om det är lite rörigt just den här kvällen. Och trots att det ofta är ett otacksamt jobb att vara trubadur.

– När Arbetarbladet gick runt och testade olika uteserveringar tidigare i sommar så spelade jag. Efteråt skrev de att det negativa med Tant Grön var trubaduren och att det positiva var när trubaduren slutade spela, berättar han.

– Men jag har slutat bry mig om det där. Jag är glad att jag kan leva på musiken och jag har aldrig drömt om att bli någon stor stjärna. De som inte vill lyssna behöver ju inte gå hit.

Trubaduryrket kan även vara hårt på ett rent konkret plan. En gång fick Kent Kiernan käken avslagen när han försökte stoppa ett bråk. Och liknande saker har hänt flera gånger.

– Men i Sverige är det ju ändå väldigt lugnt. När jag har spelat i Thailand har det till och med varit skottlossning. En barägare sköt sin fru.

Ulrika Nordin är en av de som står nära för att höra musiken som annars drunknar i sorlet några meter bort. Hon har suttit med kompisar i Slottsparken och druckit vin innan de gick ut, ”precis så som man vill ha det på sommaren”.

– Sist jag var här träffade jag en man från Dalarna som hade festat med Cornelis Vreeswijk. Vi dansade pardans framför trubaduren. Man kan ju egentligen göra vad man vill här, säger hon.

Vid tolv slutar ölen serveras och serveringspersonalen börjar plocka in bord och stolar. Några hänger kvar i baren och dricker upp det sista. Kristian Ohlsson tycker att kvällen har varit kass eftersom han inte fått något ragg.

– Det är synd att det inte är augusti. Då hade jag kunnat klaga på att cityfesten är nedlagd, säger Thomas Uddh.

De flesta gästerna lämnar serveringen i sakta mak självmant. Några ska vidare till Bilagan, andra går hem. Till slut går en vakt runt och lotsar ut de sista.

– Allting är bättre. Vi har det jäkligt bra i Sverige ändå, säger Thomas Uddh i kön till hamburgervagnen på Rådhustorget.