Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pappa Död i Amstetten

Annons

Har ondskan ett ansikte? Gömmer det sig bakom en pärm?

När Josef Fritzl väl släpper pärmen och låter masken falla, skulle man inte veta att det är ett monster – ”världens mest hatade man”, som någon utnämnt honom till – vars blick man möter, om man inte har följt med i medierna och blivit förtrogen med alla detaljer om hans gräsligheter.

Man ser blott en gammal man med välansad mustasch, en gubbe som är sliten och trött. Ålderdomliga kläder, blå skjorta och slips.

En farbror bland många man kunde stöta ihop med i parken, fredligt rastande sin hund eller matande duvor, utan att man behövde ana oråd.

Man känner inte automatiskt igen ondskan när man ser den. Och visste man inte bättre, skulle man inte tro att här, tätt omgiven av uniformerade väktare, stapplar en man fram som enligt uppgift våldtog sin dotter tre tusen gånger därnere i källaren. Efter att varje gång, enligt uppgift, först ha släckt lyset när han kom tassande.

Den källare som vissa frestas att allegoriskt se som det österrikiska samhällets underjord (läs: undermedvetna).

Det bruna och aldrig helt från nassementalitet slutgiltigt rensade Österrike. Thomas Bernhards och Elfriede Jelineks hatade fosterland.

Man förundras över alla dessa, psykoanalytiker, samhällsvetare och andra professionella kommentatorer, som inte kan låta bli att klåfingrigt ideologisera eller teoretisera om det mest förfärliga – som om det inte fanns några brott eller skändligheter i sig.

Avskalade, utan ordens överdragshinna.

Kanske orkar vi inte med att leva i insikt om vad mänskliga varelser är kapabla att göra, om vi ”oskyldiga” inte hänger på avancerade förklaringar och tolkningar? Inte ens när de kanske inte finns. Ty vilka skulle de vara denna gång? Och varför behöver vi dem?

Egentligen.

De tyskar som begick bestialiteter bakom östfronten under andra världskriget, ”vanliga” och ”hederliga” män som systematiskt slaktade kvinnor och barn och intog sin lunch på kanten till massgravar, föddes inte onda.

Något avgörande hände med dem och deras personlighet när de väl befann sig långt bortom hemort, nära och kära.

Förklaringen den gången var väl närmast socialpsykologisk, eftersom det som iscensattes gjordes i grupp, ansvaret fördelades mellan de inblandade.

Teambuildingen och gruppdynamiken fungerade perfekt, skulle en samtida managementkonsult säga.

Man höll ihop, ingen svek, ingen vägrade, man var en lojal kompis i vått och torrt. Och man var helt införstådd med att ingen bestraffning väntade om man vägrade att delta i excesserna. Men man ställde sig inte utanför gruppens gemenskap.

Fritzl ska spärras in på livstid och ”behandlas”. Han är abnormal och otillräcklig, men han är inte bara galen.

Så det blir en blandning av fängelse och rättspsykiatrisk vård. Enbart fängelse räcker inte, han är ju ingen vanlig fånge, kan i princip inte jämföras med någon annan. Det skulle, för att travestera Hannah Arendt i boken om Adolf Eichmann, banalisera ondskan.

Det viktiga är att ondskan inte kommer oss för nära. Demonisering är därför nödvändig, förhindrandet av identifikation och samröre. För tänk om ondskan är något vilande i oss alla och inte bara en patologisk defekt som några, endast Gud vet varför, bär på?

Om man inte, i Alice Millers efterföljd, ska förklara det med en svår barndom, som i Hitlers fall, en annan österrikare, något som Fritzl själv var inne på när han plötsligt mindes en kall och kärlekslös mor som aldrig brydde sig om honom.

Låt er inte bevekas, kom det snart som en rapp uppmaning från rättens ordförande till juryn.

Öppna inte för ens den minsta lilla chans till att det finns en tragisk livshistoria som förklarar ett och annat, med risk för att åtminstone indirekt kasta ett urskuldande ljus över det som absolut inte får urskuldas.

Kanske var det rent av den döda och honom svikande modern som Fritzl trodde sig hämnas på därnere i källarmörkret?

Bort sådan ”hjälp” åt förövaren, nyansera inte bilden av honom en tum. Här gäller inte annars använda förklaringskategorier.

Fritzls djävulska, extrema variant av ondska som praktiserades där bakom inmurningen, i mörkret, utan att någon, inte ens hustrun, fattade några misstankar (?), gör det lättare för oss andra. Svårare med de som härjade bakom östfronten. De kommer oss för nära, kunde vara våra anfäder, vårt eget kött och blod.

Snabbt undan med Fritzl, så att vi slipper ställa de riktigt svåra frågorna om oss själva och de böjelser av incestuös och annan art som inte är unika för honom.

Människorna i Amstetten, framförallt hans närmaste grannar, skulle nog för sin del gärna mura in honom och kasta bort nyckeln.

För han är ju, eller var åtminstone, en av dem, eller…?

När förstod de annars att han inte var det?

När han äntligen efter alla år avslöjades och greps? Blev de överraskade över att djävulen hade bott hos dem och de inte ens misstänkt det?

Jag har inte pratat med mina vänner bland prästerna om man kan förlåta en sådan här gång.

Kan Fritzl få syndernas förlåtelse, eller är han bortom förlåtelse?

En icke-människa?