Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Paradexempel på den nya svenska filmtrenden

”Man tänker sitt” är den senaste filmen i en ny svensk filmtrend som sattes igång av ”Farväl Falkenberg” för tre år sedan. Ska vi kalla den Nothingcore? Nej, ett svenskt namn är den förstås värd. Tysta vågen? Eller kanske postnarrativismen?

Dialog och handling är inte det viktiga för dessa unga filmare. Snarare stämningar, bilder... man ska som åskådare sugas in i filmens egna universum, kanske meditera lite på egen hand med filmen som ljud- och ljusfond. Hitta detaljer som är betydelselösa för historien men som bidrar till stämningen; en insekt här, ett härsket smörpaket där...

Förutom ”Falkenberg” är det lätt att räkna filmer som ”H:r landshövding”, ”Hälsningar från skogen”, ”Flickan” – och inte minst ”Man tänker sitt” till postnarrativismen. Alla har fått uppmärksamhet på internationella festivaler – och det är också en förklaring till att trenden uppstått. När Cissi Elwin tillträdde som Filminstitutets vd var hennes uttalade målsättning just att svensk film skulle nå ut på internationella festivaler.

Och festivaler älskar svenskt vemod, svensk skog.

En bieffekt av Elwindoktrinen är att publiken lämnas i sticket. Den här sortens filmer riktas inte till familjen Svennebanan som vill ha fredagsmys framför bioduken eller dvd-spelaren. Å andra sidan: Tidigare ”smala” svenska filmer har inte heller riktat sig till publiken, och de filmerna har dessutom festivalerna framgångsrikt ignorerat.

”Man tänker sitt” handlar om människor som ställer sig i relation till samhället och naturen. Den utspelar sig i ett tydligt, hårt stiliserat Sverige 2009, men det är samtidigt en annan planet, ett annat solsystem. Den är vacker men glider undan alla försök till konkretition. Den är ett paradexempel på postnarrativismen.

Erik Helmerson