Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Partiprogram eller bibeln?

Svenska kyrkan är en av landets i särklass största folkrörelser. Det är väl bara fackföreningsrörelsen som kommer i närheten. Lokalt kan nog också vissa större idrottsklubbar konkurrera i fråga om folkligt engagemang och betydelse för samhället.

Föreställ er nästa årsmöte i Brynäs IF. Till styrelsen har en grupp ”miljöpartister för grön idrott” nominerat ett antal kandidater. De avser att driva frågan om att åter spela hockey på sjöis för att spara el. Centralt har Miljöpartiet tagit fram ett program avsett att få genomslag i samtliga Sveriges elithockeyklubbar.

Centern är inte sämre. ”Flytta arenan till Hedesunda” är deras valbudskap.

Vänsterpartiet vill att alla ska få spela i elitlaget, under parollen ”Rättvis hockey”. Sverigedemokraterna vill att bara svenskar ska få spela. Etcetera.

Partipolitisering av det slaget inom idrottsrörelsen vore ju uppenbart absurt.

Visst kan de som sitter i sportklubbars styrelser ha olika åsikter om till exempel huruvida man ska satsa på elitlag eller på breddidrott, hur budgeten ska fördelas och mycket annat.

Men ska sådana åsikter dirigeras av centrala partikanslier? De olika partiföreträdarna i Brynäs IF:s styrelse (för att fortsätta liknelsen) blir då bundna till respektive partis politiska valmanifest – för det är ju just det som är meningen.

Enligt den partipolitiserande principen styrs fortfarande Svenska kyrkan. Styrelsesättet är en rest från förra millenniet då den fortfarande var statens kyrka. Lokalt har allt fler fristående nomineringsgrupper bildats, men i kyrkans högsta organ Kyrkomötet har de politiska riksdagspartierna alltjämt en kompakt majoritet med 196 av 251 mandat.

Då kan man förstås inflika att även fackföreningsrörelsen, i alla fall dess största organisation LO, i hög grad är partipolitiserad, dock inte av flera partier utan bara av ett. Men är det efterföljansvärt?

Nu har förstås även en del av de i kyrkovalet fristående nomineringsgrupperna partipolitisk anstrykning. I flera fall är dessa grupper hopslagningar av små partier eller borgerligt präglade valallianser, där före detta partikandidater toppar listorna. Och man kan förstås tycka att skillnaden är liten mellan Folkpartiets tidigare engagemang i kyrkovalet, som partiet lade ner vid skilsmässan mellan kyrka och stat, till att liberaler i dag engagerar sig i den formellt fristående gruppen ”Folkpartister i Svenska kyrkan”.

Religion och politik liknar ju också varandra såtillvida att frågan om människosyn är central.

Men ändå finns ett principiellt problem med att blanda samman partipolitik och tro, och det är vilken storhet av dessa båda som ska vara överordnad inom kyrkan.

Gäller bibeln eller gäller partiprogrammet? Biskopen eller partisekreteraren? Leder Jesus eller partiledaren?

Tycker man att kristen tro bör vara överordnad diverse partiprogram inom en kristen kyrka, då bör man nog vara tveksam till att låta riksdagspartier styra den.