Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Patrik skulle ha blivit kustjägare

Patrik Krans ville göra lumpen i kustjägarna och skaffa sig ett bra jobb. Men redan vid 17 års ålder tog hans liv slut på väg 272 nära Årsunda.
– Nu återstår bara hoppet att det inte ska behöva hända någon annan, säger hans mormor, Irma.

Annons

Det var under natten till fredagen i förra veckan, efter valborgsmässoafton, som den tragiska olyckan inträffade.

Patrik Krans ”lånade” nycklarna till sin mammas bil, en Ford Scorpio. Han själv körde medan en jämnårig kompis satte sig på passagerarplatsen.

Färden gick från familjens bostad inne i Årsunda och vidare på länsväg 272. Mycket snart blev hastigheten alldeles för hög. Patrik Krans förlorade kontrollen över fordonet och kollisionen mot träden vid sidan av vägen blev våldsam.

Både Patrik Krans och hans kamrat avled i kraschen.

Polisen tvingades överlämna ett mardrömsbesked till pojkarnas familjer. Några dagar senare är sorgen djup. Patrik Krans mamma Lotta orkar inte komma till dörren men hans mormor Irma samlar litet kraft för att berätta om sitt barnbarn.

– Han hade så många planer för framtiden. Som att söka till kustjägarna för att göra lumpen. Efter det ville han skaffa sig ett bra jobb.

Patrik Krans hade många vänner, som nu sörjer både honom och vännen som dog i olyckan.

– Förra sommaren bodde Patrik och jag i en stuga i Norge där han sommarjobbade och fick pengar till att köpa en gitarr. När vi kom över gränsen och in på den svenska sidan pep hans mobiltelefon av alla sms från kompisarna här hemma. Vi kom fram till Årsunda och då väntade de på honom, berättar hans mormor.

Efter olyckan har klasskamraterna och andra kompisar lovat att inte dricka alkohol på skolavslutningen. Några har sagt att de inte ska dricka på ett år.

– Det är det enda vi i familjen har nu. Hoppet att någon annan kan räddas.

Minnesord och fotografier som lagts på marken vid själva olyckplatsen visar hur omtyckta de två pojkarna var. Bilderna är skyddade från regnet i små plastfodral, liksom handskrivna, personliga hälsningar och avsked.

Någon som heter Joel vill att Patrik och hans kamrat ska ha det bra och skriver att man ses i nästa liv.

”Vi ses i himmelen”, skriver också en annan vän som besökt den spontana minnesplatsen.

En yngre och en medelålders kvinna kommer gående på vägrenen. De lägger ned blommor intill bilderna på de omkomna 17-åringarna.

– Vi är släkt, säger de bara, medan tårarna rinner.

Efter olyckan åkte Anita Jonsson, präst i Årsunda församling, till platsen. För att stötta chockade ungdomar som samlats intill vägen.

– Vad ska man säga till dem egentligen? Det finns inte så mycket man kan säga. Men det räcker att finnas till, att synas och att lyssna, säger hon efteråt.

Under lördagen och söndagen öppnade byns kyrka sina portar för de som ville dela sorgen med andra.

– Många kom, framförallt under lördagen. Vi som brukar bekymra oss för att så få kommer på gudstjänsterna kanske inte borde bekymra oss alls. När det är viktigt, då kommer man till kyrkan, säger Anita Jonsson.

Det märks att sorgen gjort intryck på henne, och på det övriga samhället. Stämningen i Årsunda är tyst och tryckt. Prästen, och alla andra där, hade önskat att kyrkan kunnat vara stängd.

Annons