Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Personen i historien II

Som framgick av min förra söndagskrönika var det vanligt att historiker med marxistisk anknytning motsatte sig kontrafaktiskt synsätt (vad skulle ha skett om inte det eller det inträffat) och uppfattningen att enstaka personer kunde påverka historiens gång. De båda föreställningarna hängde ihop och anhängarna var ofta tvärsäkra och intoleranta mot andra som tyckte annorlunda. Som jag ser det är numera marxistisk teori passé. Kontrafaktisk historiesyn har accepterats.

Man kan dock tänka sig kombinationer. I vissa fall spelar kontrafaktiskt synsätt och personligt inflytande stor roll. Det senare förutsätter dock att personerna verkar inom en viss struktur. Morden i Sarajevo 1914 utlöste första världskriget, men det är inte säkert att dessa mord hade fått samma effekt tidigare eller senare. Å andra sidan tycks det ibland förhålla sig så att ett händelseförlopp på ett eller annat sätt förefaller ödesbestämt, alltså ett närmast marxistiskt förhållningssätt.

I nordisk historia kan man finna två exempel på detta. Danmarks förlust av Skåne, Blekinge och Bohuslän 1658 är ett exempel på det förra. Katastrofen för Danmark, som förlorade halva sitt territorium (jag bortser här från Norge och Grönland) var inte ödesbestämt. Det kunde lika gärna ha gått tvärtom. När det gäller Sveriges förlust av Finland 1809 verkar den ha varit oundvikligt. Här verkar kontrafaktiskt synsätt och tron på personligt ledarskap vara av ringa betydelse.

Karl X Gustavs fälttåg mot Danmark som ledde till freden i Roskilde 1658 är ett utmärkt exempel på kombination av personligt ledarskap och slumpens betydelse. Kungens uppbrott från fälttåget i Polen, som efter begynnande framgångar lett till en återvändsgränd och hans marsch genom norra Tyskland och över Bälten mot Själland tyder på en personlig djärvhet av enastående slag. Samtidigt måste betonas att äventyret kunde ha slutat med en katastrof om isen i Bälten brustit.

Om den svenske kungen gav prov på hänsynslös djärvhet visade den danske kungen Fredrik III sig vara kortsynt och obetänksam. När Karl Gustav hamnade i svårigheter i Polen hoppades Fredrik kunna utnyttja detta till att söka återta de områden, Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel, som gått förlorade vid freden i Brömsebro 1645. Kriget 1657–58 är det första av en rad revanschkrig från Danmarks sida fram till början av 1800. Inget revanschkrig lyckades. Sverige behöll de erövrade provinserna.

Fredrik III hade förhoppningar om hjälp från sjömakten Nederländerna, som brukade ta parti för det land som befann sig i underläge i Östersjöområdet, detta för att behålla jämvikt i den internationella handeln. Under Kalmarkriget 1611–13, då Danmark var starkare än Sverige fick Sverige ekonomiskt bistånd från Nederländerna. 1657– 58 var läget det motsatta. Då hade Sverige passerat Danmark i makthänseende. Karl Gustavs planer på ett svenskt Östersjövälde kunde holländarna inte tolerera.

Fredriks förhoppningar på holländsk hjälp var i och för sig realistiska. Mot en förenad holländsk-dansk flotta skulle den svenska flottan stå sig slätt. Men här kommer det kontrafaktiska förhållningssättet in. Vintern 1657–58 var kall och sunden mellan de danska öarna frös till. Man brukar ju tala om den lilla istiden på 1600-talet. Men det var inte kallare än att isen kunde ha gått upp och då hade den svenska armén hamnat på havsbotten. Den överväldigande svenska framgången hade förvandlats till en oerhörd katastrof.

Den oerhörda synen av en fientlig armé som kom marscherande över isen blev för mycket för danskarna som inte kunde bjuda något motstånd att tala om. Den omtumlande freden i Roskilde kom oerhört snabbt och måste ha uppfattats som helt förkrossande. Den svenske historikern Stellan Arvidsson med ett marxistiskt förflutet,, numera lektor vid universitetet i Roskilde, har skrivit att det i Danmark finns de som fortfarande sörjer förlusten av Skånelandskapen.

Arvidsson har också spekulerat om inte freden i Fredrikshamn 1809, då Sverige förlorade Finland kommer att leda till samma nationalistiska svallvågor som i Danmark. Det tror jag inte på. Den svenska okunnigheten om att Finland varit en del av det svenska riket är monumental även i kretsar som brukar räknas som bildade. Man kan höra sådana floskler som att Finland varit ett svenskt lydrike. Det är möjligt att okunskapen beror på att förlusten av Finland var oundviklig i motsats till Danmarks förluster 1658.

Ytligt sett borde Sverige liksom vid tidigare krig kunnat behålla Finland. Fälttågsplanen var det i och för sig inget fel på. Den svenska hären skulle retirera långsamt norrut samtidigt som fästningen Sveaborg vid Finska viken höll stånd i söder. Senare var tanken att svenskarna skulle gå till motoffensiv och klämma den ryska hären från två håll. Upplägget stämde väl med tidens militärstrategiska teori.

I maj 1808 kapitulerade dock Sveaborg. Kapitulationen var utslag av förräderi från kommendantens sida. Fästningen ansågs närmast ointaglig. Trots bakslaget sattes den planerade motoffensiven, men efter inledande framgångar för den svenska armén drevs den norrut av ryssarna som invaderade det egentliga Sverige. I september 1809 slöts freden i Fredrikshamn. Sverige tvingades avstå Finland och Åland till Ryssland. Sedan dess har en oavbruten debatt förts om varför Sverige förlorade kriget.

En återkommande förklaring har varit Sveaborgs kapitulation. I den senaste boken om kriget, ”Finska kriget”, författad av militärhistorikern Martin Hårdstedt, som var här i Gävle och föreläste om sin forskning tidigare i år, förs en annan uppfattning fram. Det var bristerna i logistiken, förmågan att förse de svenska trupperna med förnödenheter, som var avgörande. En av åhörarna uttryckte förvåning över detta med tanke på att Sverige sedan Karl XII:s varit ovanligt framsynt när det gällde militär logistik.

Hårdstedts argumentation om den bristande logistiken i det finska kriget 1808–09 var mycket övertygande, men jag tror att det finns en annan orsak till det svenska nederlaget, defaitismen hos höga officerare och ämbetsmän i den svenska ledningen. Sveaborgs kommendant, Cronstedt, är inte det enda exemplet. G.M. Sprengtporten, som organiserat försvaret av östra Finland, deltog senare i planeringen av det ryska fälttåget. Gustaf Mauritz Armfeldt, Gustav III:s favorit, gick också över i rysk tjänst.

Det fanns sedan länge en uppgivenhet i ledande finlandssvenska kretsar om Sveriges förmåga att behålla Finland efter upprepade ryska ockupationer – den 1808–09 var den tredje på hundra år – och samtidigt en förhoppning om karriär i det ryska imperiet. Gustaf Mannerheim var en av mängder av finländare som blev rysk general. Under Gustav III:s krig 1788–90 hade ett hundratal svenska officerare gjort myteri (Anjalaförbundet) och sänt ett brev till den ryska kejsarinnan om fred (Liikalanoten).

Kampviljan bland bönderna i Finland var däremot påtaglig. De var av naturliga skäl rädda för att bli livegna under ryskt styre. Liknande farhågor fanns inte inom överklassen. De övre svensktalande samhällsskikten, flera landshövdingar och biskopar, anpassade sig och fogade sig i den ryska ockupationen. Redan i mars 1809, mitt under kriget godkändes på ett möte i Borgå med tsaren och den finska lantdagen uppkomsten av ett storfurstendöme med ryske tsaren som storfurste. Finland fick behålla det svenska rättssystemet.

”Hårdstedts argumentation om den bristande logistiken i det finska kriget 1808-09 var mycket övertygande, men jag tror att det finns en annan orsak till det svenska nederlaget, defaitismen hos höga officerare och ämbetsmän i den svenska ledningen”

Lennart Ödeen

Skriver historiska krönikor i GD