Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pikaresk väl värd många läsare

Annons

Det händer några gånger om året att man sitter där med Svenska Bokhandel och Bibliotekstjänst häften och kryssar för böcker man vill läsa. Varje gång förkryssandet är klart, kommer insikten att kryssen blev för många. Igen. Och Harold Bloom och andra kanonförespråkare ryter och viskar ”vad var det jag sa?”. 

Hm.

Allt hinns inte med och ju fler dagar som passerar genom ens sinnen, desto färre återstår av dem som blir livet.

Vad har nu detta med Peppe Engbergs debutroman ”Hur en man övervinner sin rädsla för hajar” att göra? Jo, det var en av alla listade böcker jag valde att läsa, nyfiken på vad den forne chefredaktören på kommunistiska Gnistan och Bonnierägda Resumé (Stora Journalistpriset 1992), sedermera reklammannen och konstnären och programledaren i TV8 hade att berätta.

Vad fick jag mig till livs då? Jo, en skröna som sträcker sig mellan två nyheter som gör att jag börjar undra om reklammannen och författaren Engberg har sådana kontakter att han ligger bakom nyheterna i akt och mening att de ska skapa ökat intresse för hans roman ”Hur en man övervinner sin rädsla för hajar”.

När läsningen börjar hörs i radions P1 nyheter från Sharm –el Shejk och hajattacker mot badande turister och när jag häromdagen läst ut boken, hör jag i Vetenskapsradion att hajar förmodligen är färgblinda, varför det bästa för badande i hajrika vatten är att inte vara kontrastrik!

   ”Hur en man övervinner sin rädsla för hajar” är en rätt ovanlig roman till formen. På så gott som varje sida hittar vi teckningar och kommentarer i handskrift – i havsblått och författaren har lånat från den akademiska avhandlingens genre att längst bak i romanen placera noter och litteraturlista. Det är oväntat och kul.

Huvudpersonen, en man i medelåldern, räddas efter att med bara händerna ha gjort något med en haj som inte är så vanligt och placeras i ett badkar på klinik för att undersökas av en psykiater, som själv tycks ha behov av att vara patient.

Mannen i badkaret är förvirrad efter många långa dygn på rygg i Medelhavet utanför Mallorca och han har svårt att få tag i sig själv.

Långsamt återkommer via tidigare läsning av bland andra Proust fragment av ett förflutet och Alexandra som inte slöks av en haj för länge sedan då kärleken spirade, blir allt viktigare för berättelsens rörelse via sätt att läsa molnens skrift på himlapällen och vågornas på havets yta.

Den man som hamnar i Medelhavet och omger sig av ett kastell av plast, tänker sig genom det liv han tror sig ha levt och den läsning han gjort och de böcker han endast minnesvägen har tillgång till.

En vindlande, associativ, förundransbejakande pikaresk väl värd många läsare

Bengt Söderhäll