Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poesi och musik berikade hjärtat

Den pittoreska Joe Hill-Gården, som ligger belägen på den prisbelönt vackra Nedre Bergsgatan i ­gamla ­Gefle, är stekhet i rötmånads­värmen. Kanske är det en passande metafor, arbetets lack är ju som känt svett och ömma ryggar (på grund av hårda bänkar), två saker som är ett ständigt inslag under lördagens evenemang.

Annons

Först att bestiga den grönskande scenen är Anna Jörgensdotter som läser högt ur sin bok Bergets Döttrar, där den naive och gode Edwin slåss mot en oförstående byråkrati. Kvinnor som är på väg in i vuxen ålder och alla kval som följer. Människan skildras som vacker och ren i hjärtat.

Johan Jönson läser stycken ur sin prisade samling Efter Arbetsschema, en i sanningen metafysisk upplevelse, mörk av tristess och själasvält i fabrikens ekande och bullriga salar. Arbetsvanor, arbetskamrater, arbetsleda iakttas med en underlig detaljrikedom och ett fokus som ligger på en ovanligt surrealistisk våglängd. Jönson är en briljant poet som sätter ord på industrisamhällets och dess knegares dödsrosslingar.

Sedan släpper Katuysha loss i typisk svensk punktradition, inte helt olikt Thåströms uttryck. Fiolen som skulle kunna vara pricken över i:et förlitar sig mer på effektpedaler och grundtoner än melodiska utflykter och utsmyckningar. Det märks på spelglädjen och de nästan generade glädjeminerna att bandet längtat efter att få spela ihop igen efter si så där fyra års tystnad.

Helene Rådberg läser under två tillfällen med lekfulla ord och barnramsor ut sin självterapi. Det är rimmande och rytmiskt om ämnen som kvinnas sexualroll, påtvingade eviga moderskap och ständiga underläge. En desperation som leder till depression. Fritidspedagogens verklighet och overklighet i arbetet tar helvetiska proportioner av missnöje och smärta.

Johan Jönsson livar sedan upp det hela med skämtsamhet och satir. Klassisk protestmusik där tillvaron besjungs skämtande efter Marx gamla devis: Att historien upprepar sig själv. Det är roligt när det är roligt, annars är det mer slätstruket.

Sen dras vi ner i skorstenarnas mörka djup för att återigen få våra lungor fyllda av fabrikens dödsrök. Jönsons andra set är mer drömskt och metaforiskt, språket behandlas som en helhet och livet som en enhet, något som Jönson lyckas beskriva med både grymhet och skönhet.

Medarrangören Christer Forsberg stämmer upp till kampsång om kärlek, dålig ekonomi och facklig verksamhet. Lisa Samuelsson spelar vacker jazz/folk-pop på både gitarr och piano. Det är ömma ballader om kärlek och ensamhet men även en jazzig tolkning av den klassiska låten Joe Hill.

Anne Feeney från Nordamerika spelar roliga och lekfulla kängor laddade med satir om bortskämda rikemansungar, sexism, den amerikanska drömmen, dåliga lagar och homofobi. Det är stundtals väldigt roligt och det avslutande potpurriet med populära låtar om kvinnans obevekliga och blinda kärlek till mannen drivs med på bästa sätt.

Sist på den nu skuggade stenscenen är skånesonen Emil Jensen som med sin blandning av spoken-word och musik sjunger om det mesta. Det är allt från protestsånger till kärlek. Det är texterna som är lyriskt rika och fylliga, då man verkligen lyssnar till dem kan man verkligen njuta.

Sen var det slut och kvällen la sig över värmen som en svalkande slöja. Ryggen var öm och kläderna våta, men hjärtat var rikt.