Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poetiskt arbete är en sorts skötsel

/

Birgitta Lillpers är en av decenniets mest uppmärksammade författare. Här berättar hon om sin inställning till skrivandet, traditionen och hävden.

Annons

Du bor på en plats som funnits i din släkt i generationer. Det finns en stark kontinuitet bakåt i tiden. Kan du ibland känna att du kan frestas att gå ur alltihopa, ungefär som den som talar i ”Dikter från betet”?

Ja. Jag kan blir nästan aggressiv av trötthet över de här djupa rötterna och att den här platsen, den här jorden, faktiskt har mig till den milda grad. Det är inte jag som äger det här, utan det här äger mig. Jag har försökt göra väldiga uppror, rymma, bo på andra platser, men jag kan inte. Numera försöker jag försona mig med villkoren, och försöker se rikedomen i istället. Med allt det som ska till… När jag är riktigt trött, så trött att jag kan stupa, då kan jag bli aggressiv.

Vad det så här du hade tänkt dig att det skulle bli i livet?

Nej, … det har bara blivit så här och jag kan i längden inte leva på något annat sätt.

I mitt dagliga liv känner jag att jag i någon mån har förstått den här platsen på djupet. Jag är bortskämd med det. Jag vill inte resten av mitt liv bli hänvisad till att redovisa impressioner.

Tänker du dig utsträckt i tid, som en del av en kedja?

Mitt varande är stund för stund. Jag reflekterar inte över platsen, jag försöker ju snarast försona mig med den – det har varit en väldig konflikt i att bo här. Jag har gått in i det och det är ett åtagande… I det stora sammanhanget här på platsen uppfattar jag mig själv bara som en som har en uppgift, och den har jag tagit på mig.

Jag tänker ofta på att jag, efter nära 30 års skrivande, har svårt att uppfatta mig som en författare. Det handlar inte om att jag underskattar det jag gör. Snarare är det så att skrivandet är en liten bit av något annat, något som kan ta sig helt andra uttryck för mig.

Vilka andra uttryck än skrivandet kan det ta sig?

Det kan vara vad som helst som krävs: att ta rätt på gräs, att köra foder, ja, allt som ingår i skötseln.

Det här är en inställning som kommer av en sorts nödvändighet – det är saker som behöver vård och skötsel, och som dikterar villkoren för hur mina dagar och mitt år ser ut.

Böckerna är mina försök att vårda och bevara genom att sätta språk på saker. Jag tänker aldrig på läsaren. Om jag skulle behövt tänka på en läsare skulle jag kanske ha blivit inställsam och rädd. Det är inte tanken på läsaren som driver mig, heller.

Allt handlar om skötsel, att ta reda på eller att sätta ord på saker. Att först och främst se, och sedan hitta rätt benämning på det jag ser. Ja, det är en skötseluppgift. Jag har en känsla av att saker går under ifall jag inte ser dem och sätter ord på dem.

Kan du ge exempel på hur det kan gå till när något kräver att bli bevarat?

Om man ser ett ljus, till exempel, det kan kännas som något fruktansvärt viktigt att bevara genom språket. Gör jag inte det så är det ju borta för alltid. Då är det vanskötsel.

För mig har skrivandet väldigt mycket med stränghet att göra. Det ligger både lust och disciplin i att vara där, att stå redo och att se när det finns någonting att se.

När jag ska hitta språket för det här… också då ska det till en förfärlig massa stränghet och en ihärdighet för att komma så nära som möjligt. Man måste använda det man har av känslighet.

Samtidigt finns det kanske en medveten strävan efter att bevara en omedvetenhet. Jag är rädd att jag annars börjar exploatera konstnärskapet. Att stå redo utan att bli girig, det är svårt. Det krävs att jag bevarar det rena strävandet.

Man kan känna när det smyger sig in påverkan av olika slag, och jag motar och motar och motar det då. Det är lätt att börja styras av rädsla.

Vad skulle kunna hända om du blir rädd?

Jag skulle kunna bli anpasslig för att undvika smärta. Jag hade en lång sådan fas, utlöst av något så trivialt och futtigt som ett fruktansvärt angrepp av en kritiker. Det var på 1990-talet. Då kände jag att jag började skriva fegt, och det ledde till att jag nästan slutade skriva.

Man kan också bli en sådan som vill ”vara med”. Det är förstås en djupt mänsklig sak, men det är en drift jag inte vill ha i mig.

När du säger att du känner en lust i tänkandet, menar du då tankar i ensamhet, eller tänker du tillsammans med andra, i olika former av samtal?

I någon utsträckning sker det tillsammans med andra, men sånt har blivit lyx för mig, i och med att jag bor som jag gör, långt från större städer. Över somrarna är jag ofta fysiskt ensam i rummet, förutom djuren, förstås. Djupa läsupplevelser kan vara en sorts diskussion. Jag läste för en tid sedan”Löparna” av Olga Tokarczuk. Det kändes som en stor idédiskussion, precis som böcker av W G Sebald gör. Det kan verka lite ensligt, men det är djupt lustfyllt.

Du har sagt att du är skeptisk mot handling i en bok?

Ja, i alla fall om man definierar handling så att det finns ett klassiskt romantänkande med urskiljbara sekvenser av mänsklig tid eller med en början, en mitt och ett slut.

För mig är det klassiska romantänkandet helt obegripligt. Det finns inget i världen som börjar vid en viss punkt. Det är förljuget att ha anspråk på att sanningen ska finnas i helheten. Det finns alltid saker att berätta utanför den utvalda fasen, sådant som föregick eller som lika gärna kunde ha varit med, eller sådant som händer efteråt. Och tog det verkligen slut där berättelsen slutar? Nej, det tar aldrig slut! Man kan kanske välja att plocka ut en viss fas, men berättelser i den meningen intresserar mig inte. Och hur skulle jag i så fall välja, frågar jag mig?

Jag uppehåller mig lika gärna vid vad som helst, bara det är ett utsnitt som intresserar mig. Om det finns en korrekt dramatisk utvecklingskurva eller inte är inget viktigt alls. Jag tror ju inte heller på den sortens psykologi. Inte heller jag har en ”utvecklingskurva” i den meningen; jag gör ju om samma sak hela tiden.

Många romaner som skrivs idag slinker som mozzarellaosten ur handen.

Under de nära 30 år som du har verkat som författare har den konstnärliga kreativiteten fått ett nytt slags fokus på sig. Vi sägs leva i det ”kreativa samhället” och den så kallat ”kreativa sektorn” har en stor ekonomisk och politisk tyngd. Också konstnärsrollen har omförhandlats. Gränsen mellan konstnär och publik börjar luckras upp. Idag betonas allas rätt att vara kreativa. Hur reflekterar du kring det?

Jag har en stark föreställning om att en förändring har skett. Så väldigt många får vara skapande nu – och det är bra – men det kommer ut så lite av det. Idag kan man se en tendens att konst-akten stannar vid att visa upp sin idé. Det som ställs ut är själva idén, men det ensamma gnetandet, det som kanske tar sex-sju år innan det blir en gestaltning, det orkar inte många med. Kreativitet är en sak, men konst något annat. Konsten måste stå långt ifrån den medvetna ”rättigheten till kreativitet”.

Hur betraktar du nutiden, generellt sett?

Jag känner ett äckel och en stark trötthet över tiden.

Är du arg?

Jag kom till en punkt där jag tyckte att jag började kunna se hur vissa saker hängde samman. Jag såg det så pass klart och därmed blev jag så arg, och därmed kände jag en sådan drift att formulera det jag såg. Det började i det lokala, i Orsa. Jag har haft några väldigt arga år, och är allt argare, faktiskt. Jag har nästan tagit ut mig på att vara arg.

Vad ledde det till?

Till inlägg i tidningar kring stadsplanering och lokal maktutövning.

Jag såg ett maktmissbruk och ett vanvårdande av demokratin. Den som vill kan ta hur mycket makt som helst utan att vi andra gör något. Vi tar demokratin för självklar och låter den förtvina. Vi upprörs över diktaturer och förtryckarregimer långt ifrån oss, men här, där inget farligt händer även om du protesterar, här höjer vi inga röster. Vi är bekväma och småfega. Vi är lata.

Ledde dina inlägg till en förändring?

Kanske i alla fall till någonting.

Står debattskrivandet i konflikt med det andra skrivandet?

Nej, också detta ingår i skötseluppgiften..

Under några år kunde jag bara inte skriva poesi, utan ägnade mig åt det här andra. Jag vet inte om jag rationaliserade, men jag minns att jag sa till en kollega att ”just nu ser ett poetiskt arbete ut så här”.

Finns det en rytm i arbete och vila?

Det ser olika ut, beroende på vilken tid på året det är. På somrarna ligger skrivandet nere, för då är det arbetet med djuren och allt som följer med det … hackslogar och annat sånt smått.

Det blir så vackert när man slagit med lie. I stunder kan man verkligen se hur fint det blir. Jag känner mig ibland som en konstig medeltidsmänniska som det sprutar upp ängsblommor kring.

Om vi kommer tillbaka till ditt ”bete”, ditt stängsel. Kommer du att rymma därifrån?

Nej tänker mig inga stora rymningar, i alla fall. Jag känner snarare skräck för att hela betet ska ramla sönder. Kommer jag att klara av det i så fall? Ja, tänker jag, det får jag väl lov att klara av - men vilken sorg det skulle vara!

Fast jag kanske kan finna tröst i att jag försökt sköta det så gott jag kunnat.

Hur förhåller sig helighet till konst?

Jag skulle så gärna vilja få till det här svaret i en enda mening. När något är gott, när något är gott framställt… nej, jag vill hitta en bra formulering, inte prata runt en så stor fråga … är den viktig för dig?

Ja.

Då återkommer jag till det här med ljuset: Låt oss säga att det kommer ett ljus … Konsten kanske är för mig ett slags sätt att se, att försöka sätta ord på saker. Det är inte för att dyrka eller tillbe det man uppfattat som heligt. Det är mera att ta den vårdande uppgiften på allvar. Konsten blir en länk som får det att hänga ihop.

Finns det ett drag av extas i skapandet?

Nej, det är en stillsam akt. Men när jag läser gamla mystiker kan jag känna igen något i våldsamheten i deras uppenbarelser. Det kan likna känslan av att plötsligt stå inför någonting som sätter igång mig. Fast det blir allt svårare att hitta det som igångsätter.

Hur ser skrivakten ut?

Det är så svårt! Det blir svårare och svårare att skriva ner något över huvud taget. Jag tänker att den här strängheten kommer att tysta mig.

”Skriva ner” kallar du det, som om allt redan finns där och du med stränghet och disciplin mot dig själv ska vara trogen den upplevelsen? Men fortsätter inte upplevelsen av världen i skrivögonblicket? Utvecklas inte händelsen när du rör dig i dina associationsbanor?

Nej, det finns något jag ska sätta ord på. I den visionen får jag inte gå in och ändra – då ljuger jag. Jag får inte hålla på och manipulera det jag sett.

Så skrivandet blir ingen förlängning av tänkandet?

Nej, för i så fall hittar jag på – och det är förbjudet! Jag känner omedelbart om jag försöker fuska, och det kan hända när jag är trött, otålig, vill bli klar … då hittar jag på för att komma vidare. Och då blir det som det vi sa tidigare; inte konst, utan påhitt. Då kan det lika gärna vara. Påhitt finns det redan för mycket av.

Min arbetshållning är att göra en sträng åtskillnad mellan det som skrivs ned och det som hittas på. Det gäller att hitta det adekvata språket för någonting. Det kan bli vackert eller fult, men jag måste sträva så långt jag kan.

En del av uppgiften är att slita tills man vet att man gjort allt man kan. Jag kommer aldrig ända fram, den kapaciteten har jag inte, men jag måste veta att jag har försökt, att jag har hållit på så långt som jag i min litenhet kan komma.

Om jag skulle ge mig innan dess … varför skulle jag då hålla på?

Jag är så sträng så jag håller på att förgöra mig – men det är lika bra, annars kan jag göra något annat.

Mer läsning

Annons