Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Porträttet av Torsten

Annons

Målaren Torsten Andersson gick bort i helgen, han skulle ha fyllt 83 år den 6 juni, och jag skummar i orden om honom, någon nämner hans egensinne, en annan lägger ut texten om hans objektmåleri.

Objekt? Jag såg dem alltid som subjekt, de där påhittade, utmejslat målade, skulpturerna.

Men det är klart, de såg alltid ut att vara, likna, något annat. Något eventuellt verkligt hos honom, målaren som alltid dragits till ingenting. Han var en antiformalist med formen som intresse, en realistisk målare som avbildade det (mesta) imaginära.

Och det eventuellt subjektiva som inte återfanns i konsten, återfanns i konstnären själv, en ofta om inte sträv så skitförbannad Torsten Andersson, helt oglamorös, som när han fick Carnegiepriset 2007: Om jag är värd det? Det vill jag inte svara på, det får du fråga juryn om. Men jag kan säga att jag har ägnat 65 år åt konsten, och ställt upp för den totalt, så helt fel kan det väl inte vara.

I en text till Modernautställningen på moderna museet 2006 skriver han, bredvid verket, det vita objekt, gravstenen, som står ur ett nästan pissoarliknande svart kar (Min gravsten 2005): Vad var det som hände år 1966? Jag befann mig plötsligt i en total ensamhet och ödslighet. Någon skrev nyligen att jag misslyckades med att reformera Konsthögskolan. Att man inte kan undervisa när man inte vet vad man vill. Det är inte sant.

1966. Sedan han sagt nej till 50-talets nykonkretism och den stundande nyexpressionismen var han tyst i 20 år typ, nej fel, innan dess målade han, just 1966 ”Molnen mellan oss” och konstvärlden drog efter andan. Själv såg han målningen som ett brott med det traditionella måleriet: Den brytningen vill jag hålla levande. Jag vill hålla det såret öppet.

Och Torsten Andersson inledde vad han kallar sin språkkamp, arbetet med Identitetsfrisen. Samma år lämnade han sin professur på Konsthögskolan i Stockholm där han 1960, 34 år gammal, blivit den yngste professorn någonsin och for hem till barndomshemmet i Benarp i Skåne, för att bli kvar. Det är då han slutar han att måla och tar inte upp färgen igen förrän 1972.

Då tar hans alldeles egna, säregna, bildvärld vid och nån gång kallt 80-tal lägger han fram sin tredje väg, ett slags kompromiss, nåja, mellan försliten modernism och den offentliga hängningen av jaget hos postmodernismen. Andersson ligger någonstans bortom varje riktning och ändå på en fullt begriplig, eller nåt, nivå.

Senast jag såg honom i helfigur var på Dunkers kulturhus. Alla dessa omöjligt möjliga, målade skulpturer. Han daterade dem inte, de fanns i ett flöde och de berättade inget för oss, inget som vi inte kan berätta själva, men hur de tryckte sig ut genom duken trillade fram ur en rundel, visades upp på ett fiktivt podium eller dröjde sig lite i nedre högra hörnet.

Och så David Skoogs porträtt i katalogen, porträttet av TorstenA, ensam i snön i det bedövande blå, porträttet som det skulle kosta alldeles för mycket att åter visa här, men som är ett av de bästa porträtt som gjorts.

Jag tänkte på det där porträttet och att ibland, inte särskilt ofta, finns det människor, konstnärer som man bara skulle ha gjort vadsomhelst för att träffa. Jag skulle ha velat träffa Torsten. Innan Målarsverige nu kommer att bli lite tystare, tråkigare, objektivare.

Men, jag vill nog också hålla det såret öppet.