Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Postapokalyptisk framtid

Annons

Jungelboken

Regi: Rolf Berlin

Ljud, Ljus: Tomas Savolainen

Musik: Felicia Cederbladh, Simon Brandtman

Smink, kostym: Frida Pettersson, Michael Buchner, Sara Vahlund

Scenografi: Evelina Hellman, Simon Jakobsson, Lotta Widjeskog

Produktion: Carl von Zweigbergk, Johanna Landström, Amanda Jansson

Medverkande: Simon Jakobsson, Evelina Hellman, Amanda Jansson, Johanna Landström, Frida Pettersson, Simon Brandtman, Carl von Zweigbergk, Felicia Cederbladh, Lotta Widjeskog, Michael Buchner

Vasaskolans avgångselever har gjort en, på många sett traditionell, postapokalyptisk framtidsskildring som slutproduktion.

Jungelboken (nej, inte Djungelboken), regisserad och bearbetad av Rolf Berlin, har bytt sceneri från en traditionell grönskande djungel till en asfaltsdjungel, för att använda ett något slitet uttryck. Smutsiga bildäck blandat med tilltufsad vegetation är sedan länge etablerad rekvisita för att symbolisera civilisationens förfall. Sakta men säkert återerövras landskapet av naturen. Tydligt och enkelt. Mer än så krävs inte.

Musiken har en tydlig roll genom hela föreställningen. Alla berättelsens arter har så att säga sin egen signaturmelodi, vilket blir ett tillförlitligt redskap för publiken att hänga med i svängarna.

Tyvärr tar musiken över för mycket ibland vilket resulterar i en inte helt angenäm musikalkänsla.

I teaterelevernas händer blir Jungelboken en tydlig kritik av moderna mänskliga beteendeavarter som konsumtionshets och teknikberoende, men också djupt rotade mänskliga traditioner som rasism och förtryck.

I en förtjusande blinkning mot Joseph Conrads Heart of Darkness utbrister Simon Brandtmans Shere Khan effektfullt ”Jag ska utrota varenda jävel!”.

Men även om man helt klart lyckas hålla sig på rätt sida av gränsen för vad som ryms i berättelsen, hade produktionen vunnit på om man valt endast ett tema att fokusera på. Om inte annat hade den aningen mastiga speltiden på 1 timme och 55 minuter kunnat kortas.

Förutom att skådespelarkvaliteten kan skvallra om att aktörerna är mindre rutinerade så brukar man snabbt kunna peka på nybörjarna då det blir dags att rädda situationen när en replik glöms bort. Så vitt jag kunde höra hände det bara vid ett par tillfällen, men inte en enda gång verkade nerverna påverkas.

Med ett exemplariskt samspel lyckades man hindra att felsägningarna blev något annat än just bara felsägningar. Proffsigt och välrepeterat.

Skådespelarprestationerna är överlag mycket fina, även om kvaliteten så klart alltid är lite ojämn bland mindre erfarna skådespelare.

Starkast imponerar Amanda Jansson i rollen som sjakalen Tabaqui. Först efter föreställningens slut får jag reda på att hon även gestaltade apan Noppe. Två helt skilda karaktärer av samma skådespelare under en föreställning, helt utan att jag anade något.

Bra gjort!