Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Pride kändes som en seger - men vad händer nu?

Artikel 21 av 21
Gävle Pride 2016
Visa alla artiklar

Krönika: Christina Smedbakken om det stora arbete som fortfarande återstår efter Gävles första Pridefestival.

Nu har det gått några dagar sedan den enorma Prideparaden gick genom Gävle i lördags. Tusentals människor slöt upp i en färgsprakande manifestation för allas rätt till sin egen identitet och det låg en berusande känsla av kamp och seger i luften. Äntligen hände något, äntligen skulle det bli verkstad av det som varit underprioriterat snack så frustrerande länge. Äntligen hade Gävle öppnat ögonen.

Sedan kom måndagen och den grå vardagen trängde sig obevekligen in genom dörren. De enda Prideflaggorna i sikte var de som låg glömda och nedtrampade i rännstenen. På löpsedlarna och i fikarummen hade saker och ting återgått till det vanliga med massor av andra viktiga ämnen att avhandla. Helgens uppjobbade kampkänsla hängde plötsligt som tre rastlösa punkter i luften utan någonstans att ta vägen. Det som varit aktuellt på allas läppar bara dagar tidigare var nu något att på sin höjd referera till i preteritum. Eller det var i alla fall vad den frustrerade, smått snopna och besvikna känslan i maggropen ville ha gällande. För vad händer nu?

I ett panelsamtal under Pridefredagen orerade kommunpolitiker passionerat om HBTQ-råd som skulle startas och om hur kommunens alla skolor skulle HBTQ-certifieras. (SD var självfallet undantaget, deras representant motsatte sig adamant alla former av insatser för att öka medvetenheten kring HBTQ. Men det är inte mer än vad man kan vänta sig och även stoff för en helt annan text.) Gävle kommun lät sin hemsida granskas av genusfotografen Tomas Gunnarsson och både Högskolan, Lärarförbundet och flera politiska partier gick med i Prideparaden. Allt detta låter väldigt fint och creddigt – nu gäller det bara att följa upp med samma glödande engagemang.

Hur tänker kommunpolitikerna och partierna jobba vidare med medvetandegörandet kring HBTQ? Hur tänker Lärarförbundet se till att den närapå sorgliga omedvetenheten om dessa frågor hos landets pedagoger bryts och hur tänker Högskolan inkorporera ämnet i sina utbildningar? Tänker alla de allierade privatpersoner som gick med i paraden fortsätta att engagera sig genom att sätta ned foten i fikarummet eller i TV-soffan när någon fäller en homo-eller transfobisk kommentar? Hur fortsätter arbetet?

För det kan inte understrykas nog att Pride inte bara är en fest. Det är inte en tomtehatt och en gran som man plockar fram ur vindsförrådet en gång om året och har lite kul med, dunkar varandra i ryggen över och sedan ställer tillbaka i skrubben igen. Det handlar om människors liv. Riktiga människor som lever med fördomar, förtryck och osynliggörande dygnet runt under årets alla dagar. Människor som inte har möjligheten att lägga de här ”frågorna” på hyllan bara för att det blivit måndag igen och folk vill tänka på annat, för det är deras liv det handlar om.

Jag vill tro att alla de 5000 som samlades under regnbågsflaggan i lördags fortsätter kampen även i den grå vardagen. Jag vill tro att just nu sitter kommun, landsting, fackförbund och skolledningar i möten runt hela Gävleborg för att slå fast hur arbetet med HBTQ-frågorna aktivt ska fortsätta. Jag vill tro att den där frustrerade och snopna känslan jag känner efter Pridehelgen bara beror på trötthet och att den inte har någon täckning i verkligheten. Det är vad jag vill tro.

Vad tror du - och vad kan du själv göra?

Läs mer: Pride är mer än ett jippo - det tvingar folk att öppna ögonen (krönika)

Läs mer: Pride handlar inte bara om kärlek– och är inte till för er (krönika)

Läs mer: Tusentals slöt upp kring Gävles första Prideparad

Läs mer: Folkfest när första Prideparaden gick genom Gävle – se vår sändning här (TV)