Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Programledarens bekännelser

Annons

I början av sommaren hittade jag en gammal dagbok, eller det var mer en slags årskalender med plats för dagsboksanteckningar och frågor att fylla i. En av frågorna var ”Vad är din stora dröm?”. På raden som följde hade 17-åriga Marie fyllt i ”Att bli en känd programledare.”
Det kändes extra fint att jag fann boken just denna sommar, eftersom jag just nu jobbar som programledare i P4 Gävleborg. Måhända är jag ingen särskilt känd programledare, men dock en programledare. Och just det här med kändisskap förefaller mig inte längre särskilt viktigt, så om nu någon känner till mig eller inte spelar ingen roll. Det viktiga är snarare att jag jobbar med något som jag verkligen tycker är roligt. Och det är det minst sagt att leda ”Sommarförmiddag”. Men att leda ett program innebär mer än vad man kan ana, så därför tänkte jag dela med mig av några saker som jag tänkt särskilt mycket på de här sex veckorna.
Ni ska inte tro att det sitter med någon tekniker i studion som skjuter igång låtarna och som sköter allt det tekniska, så att vi som pratar kan fokusera på just prat. Nej, samtidigt som jag formulerar mina frågor till gästerna så ska jag ständigt snegla på mina reglar, för att inte tala om klockan. De lokala nyheterna och ekot ska gå in på exakt klockslag. Vilket borde innebära att klockorna går korrekt. Men dessa digitala klockor som styrs centralt sköter sig inte alltid som de ska. Så innan detta justerades fick jag lov att komma ihåg att klockan gick fem sekunder efter, för att i den andra studion beräkna att klockan gick åtta sekunder före. Huvudräkning kan bli krisartat i stressade situationer och en trött dag kan den välbehövda disciplinen slita ut vilken peppad programledare som helst.
Lyssnarkontakt är något som jag verkligen förespråkar. Ibland när jag sitter i studion så känns det väldigt märkligt att prata i mikrofonen i en alldeles tom studio, så att få lite respons och bli påmind om att det finns folk som lyssnar är alltid trevligt. Fast lyssnarna är inte alltid så trevliga. Det var jag inte riktigt beredd på. Visserligen så har jag väl fått en del argsinta mejl redan när jag jobbade som nöjesredaktör här på GD, men i alla fall. Jag vänjer mig aldrig riktigt vid tanken på att det faktiskt finns människor som tycker att det känns värdefullt att sätta sig ner och skriva handskrivna aggressiva brev som kritiserar det ena och det andra, ofta irrelevanta påhopp. Att det ska vara lättare att ge kritik än att säga något positivt tycker jag är oerhört synd, särskilt med tanke på att ett hårt ord sätter sig så mycket djupare än beröm som så lätt glider förbi och hamnar i glömska. För en sak ska ni komma ihåg, vi mer eller mindre offentliga personer är också människor med hjärta och känslor.
Men sommaren är kort och sommarjobb har av naturliga skäl ett slut, så även detta jobb. Om en vecka gör jag min sista sändning i ”Sommarförmiddag”. Tråkig, tycker jag. Men jag hoppas att det inte blir det sista ni hör av mig i radio. För oavsett trista mejl och en stundvis krävande teknik så har jag inte låtit mig avskräckas. Tvärtom.
Vi ses och hörs i höst, på ett eller annat sätt. Det kan jag lova er!

Marie Björk