Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Proppmätta jasägare

Annons

en 22-åriga skribenten Johan Wennström är bekymrad över det intellektuella vakuum han skönjer i den pågående generationsväxlingen i samhällsdebatten. När de gamla rävarna på kultur- och ledarsidorna lämnar över den intellektuella stafettpinnen till 80-talisterna så levereras inte längre några nydanande perspektiv som kan berika utvecklingen. Intellektuell stagnation.

Istället för att revoltera mot de förhärskande idéerna i kampen om ett mentalt paradigmskifte så idisslar 80-talisterna gamla kulturradikala analyser, ett förhållningssätt som driver debatten i en förutsägbar riktning.

Vi snackar om akademiskt drillade människor präglade av universitetskulturens ständiga tvivel, tillhörande en starkt individualistisk generation, som inte vågar besvära sin omvärld med avvikande meningar. Inte nog med det, ställningstaganden som har förlorat relevans försvaras av opportunistiska bekvämlighetsskäl.

Ska jag, tillhörande såväl generation som yrkesgrupp, ta åt mig av kritiken? Är vi proppmätta välfärdsbarn konventionella traditionalister som inte vågar polemisera mot det rådande normsystemet?

Upplysningsidéerna måste givetvis ständigt definieras, tankemässiga stereotyper provoceras. Helt rätt Wennström.

Och jag medger att den mediala flaskhalsen ofta tvingar in åsikterna i alldeles för politiskt korrekta led, inte på grund av ägarpåtryckning utan av en självpåtagen censur inför en arbetsmarknad präglad av ett nålsöga in. Väl inne i värmen smittar pk-sjukan. Förutom ett osjälvständigt samförstånd är symtomen på pk-sjukan ett ständigt relativiserande in absurdum, ty ingenting är rätt eller fel – allt beror på och kan rättfärdigas med historiska, ekonomiska, religiösa och etniska skäl eller ”whynot”-argument.

Å andra sidan var det enklare för rävarna på 60- och 70-talet att vara ideologiskt avantgarde eftersom klassbegreppet då genomsyrade samtliga analyser. I dag har över- och arbetarklassen slukats av en allt större medelklass och skiljelinjen höger-vänster konkurrerar med kultur- och livsstilsfrågor i ett tidevarv där vi självskriver våra positioner i den sociala hierarkin.

Det mest upprörande man kan skriva i 2009 års sanningsrelativiserande klimat är att rätt och fel faktiskt existerar. Även i en senkapitalistisk tid då allt förflyktigats.

Detta borde Wennström ha påtalat. Istället hävdar han att intellektuellt stimulerande tankegångar endast är de som talar ”för beständighet och mot nedrivning”, när han kritiserar 80-talisternas status quo-kramande. En ordning som Wennström kallar vänsterfärgad kulturradikalism. Hur radikal en falang som omfamnas av majoriteten nu kan vara...