Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Publiken, kroppen och den lösryckta själen

Gunilla Kindstrand delar med sig av några tankar i närheten av Faust och Mefisto.

INFÖR FAUST

Den föregicks av ett hetsigt rykte. Många talade om den som vore den nyckeln till en hemlighet. Det var boken av essäisten Rebecca Solnit jag fått i min hand: Män förklarar saker för mig. Boken inleds med att författaren och hennes väninna är på väg ut från en rätt tråkig fest i ett rikemanshus i Aspen.

När de står tröskeln ropar värden att de ska stanna lite. Han vill prata med just dem. De båda kvinnorna sätter sig ner. Värden, som är en äldre, självmedveten man, låter dem vänta en stund innan han öppnar konversationen: Han har förstått att Solnit skriver. Nu vill han veta mer. Hon börjar berätta om den då senaste boken, den om fotografen Eadweard Muybridge. Men hon hinner knappt säga »Muybridge« förrän värden avbryter. Han måste bara förklara för henne att det har kommit ett nytt och väldigt viktigt verk om just Muybridge som hon borde läsa.

Tre gånger måste väninnan upprepa att det faktiskt är Solnits bok han pratar om. Den här berättelsen spred sig som ett virus över världen. Helt förståeligt. Den gestaltar briljant en erfarenhet som mer en halva mänskligheten delar – alltså detta med en viss sorts män som gärna förklarar saker för kvinnor. På engelska finns numera ordet mansplaining efter essäns engelska originaltiteln Men Explain Things to Me. På svenska kan man kalla dem till exempel monologmän. Anekdotens största kraft ligger i att Solnit så träffande beskriver hur hon själv, artigt och lydigt, blir kvar i situationen.

Teaterhändelsen kan beskrivas som en transaktion mellan scen och salong. Den påminner om den mellan Faust och Mefisto. Vi ger bort en del av oss själva –några timmar av våra liv –i hopp om att få sväva några ögonblick i absolut närvaro. Och det händer att det inre livet störtar samman och förändras.

Men det kan också bli som på Solnits stiffa fest. Någon därframme jobbar envetet med att förklara hur saker och ting ligger till. Vad jag eller bänkgrannen möjligen har i bagaget är det ingen som riktigt bryr sig om. Vi är de oskrivna bladen som föreställningen ska fylla med innehåll. Vårt namn är ingen.

En gång i tiden var publiken inte alls foglig, utan bråkig, upprorisk, gärna berusad. Den skanderade, buade och uppförde sig oförutsägbart och ofta stötande. Teaterhistorikern Baz Kershaw har beskrivit hur publiken disciplinerats över tid. På 1600-skrevs överenskommelsen om i grunden. Biljettpriserna höjdes och teatern blev förströelse för de bemedlade. Nya koder och ritualer förhöjde sammankomsterna. Den klassiska, borgerliga publiken var född. Riten börjar redan i biljettkassan. Vi gör som de andra. Vi känner trycket från institutionen. Precis som Rebecca Solnit sitter vi ner, artigt och lydigt och väntar. Få har modet att gå från en entonig gubbperformance.

"Tråkig teater är det tråkigaste som finns", brukar en regissör jag känner säga. Jag har inte bestämt mig för om jag håller med. När det blir tråkigt på scenen kan man ju alltid närstudera lokalen. De allra flesta teaterrum vill ta ställning i den ständiga förhandlingen mellan aktör och publik. Den traditionella 1800-talsteatern vill rikta alla blickar mot scenen men försöker samtidigt vara artig mot allt och alla och misslyckas därför lätt. Man får sitt lystmäte på allt: guld, ansikten, skådespelarnas plastiska kroppar och våra egna, lite hopsjunkna. Den så kallade svarta lådan, där allt ljus riktas mot scenen, är mycket mera auktoritär. När ljuset går ner därinne försvinner allt utom skådespelarna. Blicken leds fermt till gester och repliker. Publikens eventuella svar syns inte. Mitt namn är ingen. Så finns de andra rummen. Dem vi inte i förväg kan bestämma eller överblicka och där relationen kan få en rent av farlig frihet.

Första gången jag jobbade bakom en scen var i en svart låda. Publiken satt på luftiga gradänger för att inte skymma eller se varandra. Bakom scenen var det trångt och varmt. Här fanns kostymer och vattenglas beredda. Så kom han, den uppburne, huvudrollsinnehavaren, den som publiken tillbad. Han hade ett snabbt kostymbyte. Han var rasande. Eller kanske ska vi säga upptrissad, kolerisk, sökande sin energi genom att ta spjärn mot alla andra. En monologman, visst, men också en farlig tryckkokare på väg att spotta ner mig och de andra backstage. Varje kväll riskerade man brännmärken i själen.

"Det är en jävla publik ikväll, sa han. Hur fan har ni lyckats få hit en sån skitpublik? En riktig jäääävla skitpublik."

Kvällen efter var publiken ny men inte bättre. Någon hade hostat. En annan hade viftat med sitt programblad.

"Hur i helvete kunde ni beställa så stora programblad? Måste sidorna alltid vara vita? Fattar du inte att det stör när man står på scenen? Varför är det så varmt i salongen att folk tvingas vifta med sina programblad?"

Somlig backstage kan vara ett farligt ställe för den som verkligen vill behålla sin så kallade kärlek till teatern.

Regionteatrar verkar i en prekär och utsatt situation. De har kortare avstånd till sina finansiärer än vad till exempel Dramaten har. Regionteatern ska helst bevisa sitt existensberättigande i varje uppsättning och varje satsning. Ensemblen kommer till samma städer och byar gång på gång. Med tiden får den lokala publiken allt skarpare ögon. Därför måste regionteatrarnas uppsättningar generellt ha högre kvalitet än Dramatens, vilket vi mycket sällan talar om. Publiken är husbonde, kund och konsument i en och samma stund, för att använda Kershaws rollbeskrivningar.

Regionteatern spelar sina föreställningar mitt i kulturpolitikens grundläggande konflikt: Den mellan eliten och folket.

Det sägs att den europeiska kroppen alltid söker efter en blick (Yoko Tawada). Vi fostras att begära andras blickar. "Och inte bara det. Ögonen är förpliktigade att reagera", skriver Tawada.

En av mina vänner vill alltid gå på teater på egen hand, utan sällskap. Hon beskriver känslan av att slinka in i sista minuten, bli ett med stolen och låta mörkret omsluta. Är det så att hon, när ljuset går ner, checkar ut från omvärldens blickar och från sitt eget begär efter dem? '

På en konstbiennal för några år sedan checkade också jag ut. Jag följde med publikströmmen in i ett rum men hann aldrig titta på ingångsskyltarna. Plötsligt gick dörren igen och alla lampor släcktes. Någon började sakta nynna genom mörkret. Ännu en stämde in och snart sjöng tio, femtio (eller kanske alla?). En rörelsevåg gick genom rummet. Tio, femtio (eller kanske alla? ) förhöll sig gungande till varandra, mycket nära utan att röra, med för tillfället utvuxna känslospröt trevande. Kanske borde jag skriva att vi dansade? I vilket fall följde vi varandra och sången. Vi var en enda kropp, och man slapp sin egen. Och alla var ingen och någon på en och samma gång.

När vi gick ut var världen kanske inte riktigt sig lik.

Vad skulle djävulen göra om hen fick för sig att besöka Gävleborg? Vart skulle hen ta vägen för att nosa efter darrande själar?

Jag vet ett bra ställe.

Gunilla Kindstrand

Fotnot: Texten har tiigare publicerats i kulturtidskriften Balders specialnummer om Goethe och Faust inför Folkteaterns Faust i Gasklockorna.

referenser

Baz Kershaw: »Oh for Unruly Audiences! Or, Patterns of

Participation in Twentieth-Century Theatre«, Modern

Drama, vol. 44, 2001.

Yoko Tawada: Talisman. Förvandlingar, Ariel förlag, 2009.

Rebecca Solnit: Men Explain Things to Me, Dispatch books

och Haymarket books, 2014. Svensk översättning: Män

förklarar saker för mig, Daidalos 2015.

Läs våra andra Faust-artiklar:

Har djävulen kommit till Gävleborg?

Skottes ska bjuda på skrönornas Faust

Inför Faust: Kan man reflektera utan moral?

Moto Boy gör musiken till Faust

Faust i Grekland

TV: Se Skottes musikteater framföra Faust