Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Publiken var med på rytmerna

Annons

Oj, så häftigt. Vilken trumfest! Jag sitter här och försöker smälta alla rytmer som strömmat genom min kropp under två intensiva timmar.

Huvudet dunkar. Jag tror till och med att blodet dunkar och det är svårt att landa.

Men hur beskriver man den här upplevelsen?

Fem starka män och fem minst lika starka kvinnor har bjudit på ett känslospektrum som jag inte trodde var möjligt. Ett spel från de allra svagaste toner, antydda, spröda, lyssnande ut i rymden till de mest existentiella krafturladdningar.

Och allt detta med så mycket humor och så mycket dialog och kontakt med oss i publiken.

Vi var en väldigt lyhörd publik förresten, med på noterna hela tiden. Med på rytmerna är nog en mer korrekt beskrivning.

Den här japanska gruppen, Yamato, har funnits sedan 1993 då den bildades i Nara, ett distrikt som sägs vara den japanska kulturens vagga.

De har tagit upp en urgammal japansk tradition, taiko, som höll på att gå förlorad. Masa Ogawa, som är gruppens konstnärlige ledare, började en resa med sina kamrater, alla från samma by, Asuka-mura, som en gång i historisk tid var regionens huvudstad. Nu är gruppen en världssuccé. De har setts av över två miljoner människor. De kommer närmast från Tyskland, fortsätter om några dagar till Ryssland och i höst väntar USA.

Så hur kan tio slagverkare fascinera som den här gruppen gör?

Det är naturligtvis mäktigt när tio personer ger järnet och slår med full styrka på Wadaikotrummorna. De varierar i storlek, från små upp till två meter i diameter. Den allra största heter Odaiko och är gjord av ett 400 år gammalt träd.

Men det är hela föreställningen som imponerar, tack vare att den är så varierad i sitt känsloutspel. För att de trummande japanerna är så koreografiskt vackra i sina rörelser, för att de är så ekvilibristiska i sitt spel. För att de dansar med sina trummor. För att de sjunger, ropar, skriker.

För det spel som de leker, de kamper de utför mellan varandra, för att de leker så jämställt, lika klädda, helt i svart före paus, i vackra grön-röda-gula dräkter efter paus.

Ibland till och med spelar de melodier, på stränginstrument och på en flöjt.

Men kanske allra mest för den glädje de utstrålar. För den humor de hela tiden ger prov på.