Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Publiksiffran skrämmer mer än resultatet

Ni som var på Strömvallen i går kan sluta läsa nu.

Er tycker jag om.

Men även om 1–3 är en sifferkombination som jag tänker vända och vrida på tills det slutar göra ont så är det ändå publikssiffran som skrämmer och skämmer mest. 2 462.

Tvåtusenfyrahundrasextiotvå åskådare en vacker, varm aprilmåndag när hemmalaget egentligen inte (den första halvleken var inte påtänkt då) gjort något för att framkalla allsvensk avhållsamhet.

Jag vet inte varför egentligen. Jag kanske inte ska gnöla heller, för jag glider in med min fribiljett och sätter mig på min gamla plaststol och bara har det bra som jag alltid har haft det.

Men ändå, tvåtusenfyrahundrasextiotvå åskådare.

Inte var det väl det isländska askmolnet som stoppade upp tillfartslederna till Strömvallen.

Men vad fanns att göra i Gävle i går?

Tvätta bilen en gång till?

Sälja majblommor (låt barn göra det)?

Var det Gävle konstskolas öppna kroki där man fick ta med egen penna och papper mellan kl 18 och 20 som lockade så mycket?

Eller naturligtvis, det borde jag tänkt på... en hockeyfinal i kanal 5 mellan alla våra hjärtans lag Djurgården och HV71.

Jag hade köpt att det var tvåtusenfyrahundrasexiotvå åskådare kvar i den a-n-d-r-a halvleken, för efter den första fanns det två anledningar som nästan gjorde att GIF-målvakten Mattias Hugosson och ytterligare några av hans lagkamrater duschade och gick hem.

Samuel Wowoahs frispark som egentligen inte var något alls i sin enkelhet, men som smet förbi allt och alla och framför allt Hugo till 0–1.

Roni Porokaras 2–0 hade redan repeterats i inledningen, men var dödligt när det kom på tilläggstid och skickade ett GIF med uppror och upplösning till pausvila.

Samt naturligtvis ytterligare två påfrestande sanningar.

1) Örebros bekväma och vägvinnande bollirande, som gjort att jag så här på avstånd och lite tyvärr också gillar det Sixten Boström fixat till av gamla trök-ÖSK.

2) GIF:s förmåga att hamna i oförmåga när motståndarna har en tydlig idé om vad man vill göra och inte skräms varken av Strömvallens mögliga omklädningsrum eller GIF:s överorganiserade spel.

Urban Hammar skötte snacket efter matchen, precis som efter generade 1–3 mot Malmö, och var betydligt närmare att slå huvudet på spiken än sina spelare.

Han sa därför: ”Vi hade för primitiva anfall”.

Nåt sånt hade jag varit nöjd med om jag hade hittat på själv, inte för att försöka vara bitande ironisk och elak utan för att det just var så pricksäkert.

Långa bollar på Gerndt kan vara en vinnande schlager om det sker med variation, om det inte finns panik i bollen varenda gång och framför allt om det finns nån typ av precision.

Nu var det ett fullständigt förnedrande fastlåst Gefle IF som lunkade omkring i sin 4–4–2-boja i ett tempo som bara nästan hade fungerat i superettan. Det rörde inte på sig, och om nån bröt förlamningen så kom passningen bakom ryggen som straff.

Det var rätt typiskt för GIF att den andra halvleken blev helt annorlunda. Örebro hade 2–0 och drog sig tillbaka, och GIF började plötsligt använda ytorna som lämnade öppna.

Det var både vackert och vägvinnande, men inte tillräckligt effektivt för att fixa en så tidig reducering så att Örebro skulle känna sig hotat. Men Chibsah var bra, Orlov intressant när han kom in och Gerndt gör mer än gärna mål och leder skytteligan efter sin straff – alltid något. Omar Jawo håller jag högt.

Egentligen gick matchen att analysera i ytterbacken Jens Portin, som fick startorder fem minuter för avspark när Senatore tvingades lämna återbud. Finländaren blev ett enkelt offer för Örebros virvlande offensiv – men var efter paus en intressant pådrivande kraft med en rad läckra framspelningar med vänsterfoten.