Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rå och våldsam West Side Story

Gävlefödda Sanna Gibbs gör nu Maria i klassiska musikalen West Side Story på Stadsteatern i Stockholm. Curt Bladh ser en förstärkt föreställning.

Annons

Koreografen Jerome Robbins kom med idén. Det var dansen som satte sin prägel på uruppförandet av West Side Story 1957. Den gör det också när Stockholms stadsteater nu spelar musikalen i en hårdhänt, nästan brutal uppsättning av Ronny Danielsson, i mycket präglad av Roger Lybecks koreografi.

Efter drygt ett halvsekel har West Side Story kvar mycket av kraften i berättelsen om fiendskapen, på gränsen till krig mellan de redan amerikaniserade polackerna i Jets och de nykomna puertoricanerna i Sharks. En gängstrid med en romantisk överbyggnad hämtad från Shakespeares Romeo och Julia.

Med små men tydliga medel har Danielsson och ensemblen aktualiserat detta amerikanska drama; nu talas om både svartingar och blattar; det är som konflikter i invandrartäta svenska områden får en historisk spegel i 50-talets New York.

Danielssons uppsättning är rå och våldsam, nästan övertydlig i sin konflikt mellan Sharks och Jets. Dansen sätter sin prägel på denna konflikt, egentligen mer än själv agerandet. Få av personerna får en tydlig egen karaktär, de ingår mer i våldsamma dansnummer än är offer för en djup motsättning mellan invandrare och amerikaner. Det lyfter hela föreställningen och förstärks än mer med ett utmärkt framförande av Leonard Bernsteins musik. Om några verkligen ska hyllas är det orkestern under Joakim Hallins ledning.

Men också den vackra kärlekshistorien mellan Fredrik Lyckes Tony och Sanna Gibbs Maria utformas stämningsfullt och gripande, inte minst musikaliskt.

Inget har egentligen åldrats sedan 1957; historien om kriget mellan sharks och jets är fortfarande väl beskrivet och hela stämningen från då mycket levande även nu på stadsteaterns stora scen.

Här finns också en och annan väl fungerande gestaltning, som Karl Dyalls hatiske Bernardo, Jonas Hellman-Driessens brutale polisinspektör, Tomas Bolmes förtvivlade fredsmedlare Doc eller Lagaylia Fraziers mycket levande Anita.

I all sin nästan övertydliga brutalitet fungerar Danielssons uppsättning mycket bra; detta är ingen åldrad musical som återbrukas utan att mänskligt drama som är både levande och angeläget också i dag. Kanske speciellt i dag när den konflikt som ligger bakom gängkriget har blivit påtaglig svensk verklighet.

Och inte minst fungerar det som musikalisk upplevelse, med Bernsteins både uttrycksfulla och vackra musik, Stephen Sondheims sångtexter och den dansgrund som lades redan av Robbins och får nytt, påtagligt, brutalt liv på stora scenen i Lars Östberghs avskalade scenbild, mer ett slags väl fungerande teaterkuliss än en New York-miljö på 50-talet.

Curt Bladh