Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Räddaren i nöden

Annons
När vi träffas har radion just meddelatden förfärliga nyheten att den kurdiska flickan Fadimehade skjutits till döds av sin far. Ett hedersmord. En kulturkrock.

En tragiskt exempel på hur vi misslyckats med att integreraflyktingar från andra kulturer och religioner i vårthelsvenska samhälle.

Den klyfta som redan finns håller på att bli djupare,säger Amelia Morey-Strömberg som jobbar med integrationsfrågori sitt parti och som gjort det så övertygande att honnyligen kom på tredje plats när partikamraterna röstadevilka som skulle ta plats i partistyrelsen.

- Jag fattar det knappt, vad väntar dom sig. Jag ficktill och med fler röster än Jonas Sjöstedt, vårEU-parlamentariker, som jag verkligen ser upp till, sägerhon och ruskar den nyfallna snön ur håret.

Hon kommer sent till vårt möte, men med ett stort,ursäktande leende, och med ett pågående samtali mobilen.

- Vi äter först, säger jag, så fårdu gå ner i varv.

- Jag går aldrig ner i varv. Jag går påadrenalin, hela tiden. Det säger mamma också, svararAmelia.

Och när vi sedan skilts åt slår det mig attAmelia är en person som bevisat att det går att hävdasig här i samhället, i Sverige, i Gävle, ävenom man som Amelia är både kvinna och invandrare.

Det är Amelia som startade Asylkommittén i Gävleför några år sedan och det är hon som ärdess ordförande.

Det var när prästen Maud Lindgren i Valbo villehjälpa kapten Slava som Amelia startade kommittén.Med en organisation i ryggen skulle det vara lättare attorganisera hjälpinsatser. Sedan dess har det hela tiden funnitstvå-tre familjer som fått hjälp.

Vi pratar naturligtvis om insamlingen till Lejla som nu nåttsitt mål och som Amelia är överlycklig över.

Lejlas familj sökte hjälp hos nunnorna i Alsikekloster och de kontaktade Amelia eftersom de själva intehade plats.

- Allt de ägde och hade fick rum i en plastpåse.Det var mest blöjor till Lejla, berättar Amelia.

Här ställde asylkommittén med Harry Erikssoni spetsen upp och fixade allt, lägenhet, kaffemuggar, lakanoch sängkläder. Och för dem var det självklartatt hjälpa.

Familjen råkade vistas i Italien i två timmaroch därför anser utlänningsnämnden att falletär solklart och att de ska utvisas till Italien.

Men Amelia vet att Italien har skärpt sin lagstiftningoch att familjen omedelbart skulle utvisas vidare till Bosnien,och där skulle Lejla inte kunna få en operation. Därhar man redan gjort ett felaktigt ingrepp. Dessutom har de vistatsflera år i Sverige. Yngste sonen, som är ett och etthalvt år, är till och med född i Sverige.

- Därför måste vi hjälpa, sägerAmelia.

Amelia har ett spännande levnadsöde.

Hon är född i Buenos Aires i Argentina som ärdet land i Sydamerika som är mest likt Europa.

På 50-talet var landet ett av de fem rikaste i världen.I dag står det på ruinens brant och Amelia ärmycket stolt över att folket nu lyckats avsätta intemindre än fem korrumperade presidenter.

Amelia växte upp under diktatur. Hon påbörjadeen pedagogisk utbildning redan under gymnasietiden och valde attgöra sin praktik i fattiga områden. Men det gick inteför sig. Hon fick avbryta sina studier.

- Jag var nog besvärlig. Jag kunde inte hålla tyst.

Hon deltog i demonstrationer och när hon vägradeatt hälsa på flaggan vid en parad fick hon tillbringatre dagar i fängelse. En bagatell, med dagens perspektiv,tycker Amelia.

Sen kom rykten om att Argentina skulle inleda krig mot Chile.Där hade Amelia både släkt och vänner sådet var otänkbart.

Amelia, då 19 år gammal, kände att hon höllpå att kvävas och beslutade sig för att åkatill Frankrike och avsluta sina studier där. Hon hade variti Frankrike tidigare och kunde språket. Men hon hade någramånader på sig. Det här var på vinternoch nästa läsår skulle börja först följandeseptember.

Så Amelia åkte till Sverige för att hälsapå vänner, svenskar som hon träffat i Argentina.

Hon anlände klockan fyra på eftermiddagen tillStockholm, men eftersom det var kolmörkt trodde hon att detvar mitt i natten. Dessutom fanns det knappt några människorpå gatorna, i alla fall inte i jämförelse medBuenos Aires. Därför bad hon taxichauffören köratill första bästa hotell.

Han valde Carlton och Amelia minns fortfarande hur dyrt detvar, 380 kronor natten.

Sedan åkte hon till goda vänner i Värmland,fascinerades av den lantliga idyllen med snötunga granaroch röda hus och förälskade sig i Sverige.

Efter att ha ordnat och fixat alla papper i Frankrike återvändeAmelia. Hon ville uppleva sommaren i Sverige och här drabbadeshon av sitt öde. Hon blev kär i Per, sonen Marcus pappa,och blev kvar i Sverige. Det förhållandet tog slutefter nio år, en tid när Amelia hann vara bådeegen företagare och jobba i både skolan och vården.Han hade också börjat sina studier, på KTH iStockholm.

När hon skilde sig, 1989, återupptog hon studiernapå KTH och där träffade hon Mats, som ocksåär civilingenjör och projektledare för värmeverketJohannes.

Det var inte samma passion som när hon träffadePer. Det började med vänskap men efter ett tag insågde att de inte kunde leva utan varann.

Då hade hon också fattat beslutet att det vari Sverige hon ville bo, inte i Frankrike, inte i Argentina.

- Det var ett viktigt beslut, säger hon. Jag ville stannahär för min egen skull, inte på grund av Per.Det var ett beslut jag fattade som vuxen.

Amelia gjorde förresten sin praktik på Studsvikoch där hade hon en ganska sträng handledare.

Det visade sig vara Pernilla Zethraeus bror.

När hon kom till Gävle hade hon redan erfarenhetav politiskt arbete, men mest i olika solidaritetsrörelser,mot rasism, för mödrarna i Latinamerika.

Varför valde hon vänsterpartiet?

Det var självklart att hon skulle engagera sig i ettsocialistiskt parti. Hon hade sett hur kapitalism i dess värstaform hade utvecklats till diktatur i hennes eget land.

Men hon kunde inte tänka sig arbeta i ett parti som hadeSovjet som förebild. Den socialism hon förespråkarär självförvaltningens socialism, den som hon lärtsig av barfotaprästerna i Latinamerika. De som predikadebefrielseteologi och betonade en Kristus som delade med sig.

Varför inte socialdemokrati, undrar jag?

- Det är som peronismen, ett starkt och trögt parti,som cement med stor makt till fackföreningarna, svarar Amelia.Det socialdemokratiska partiet är för stort, förtrögt och för veligt. Vänstern är mycket klararei sina idéer.

För Amelia är det viktigt att ifrågasätta.

Hon blev en gång påmind om att det är tvåsaker här i livet som vi inte kan undvika, nämligenatt dö och att välja.

Amelia kom till Gävle 1993, den 1 juli och var fascinerad.Hon hade aldrig bott i en så liten stad, ett ställedär alla visste vad alla gjorde. Hon och Mats bosatte sigi Sätra. Det var varmt och tryggt. Så hade hon aldrigkänt förut.

Nu bor hon i Valbo och pratar med värme om potatisstugandär man kan köpa sin potatis men där det aldrigfinns personal. Man tar sin påse och lägger pengarnai en burk.

- Det är som en annan planet. Underbart, säger Amelia.

Hon tycker också att Gävle är en vacker stad,med sin arkitektur och inte minst med Boulognerskogen.

- Jag trivdes på en gång och jag fick snabbt ettnätverk av nära vänner.

Det finns fyra personer från Argentina i hela Gävleoch de är ungefär i samma ålder. När en avdem flyttade till Valbo kunde Amelia berätta att 50 procentav alla argentinare i Gävle bor i Valbo.

I Gävle engagerade sig Amelia politiskt.

Hon fick redan från början god kontakt med PernillaZethraeus. De var i samma ålder, tyckte samma saker ochhade lätt för att diskutera med varann. De blev ettradarpar i många frågor.

Nu har de fortsatt kontakt med varann eftersom Pernilla ärvänsterpartiets partisekreterare och Amelia sitter i partistyrelsen.

I Gävle har Amelia många uppdrag. Det som en gångi tiden fick henne att engagera sig var nedrustningen av hemspåksundervisningen.

- Jag blev arg och ville göra något. Och påden vägen är det.

Hennes engagemang innebär att hon inte tillbringar alltförstor tid på jobbet, som processingenjör på Gävlevatten. Hennes chef, Ingmari Douhan, är mycket förstående.Hon tycker det är bra att Amelia jobbar med demokratifrågor.Och Amelia själv tycker att hon har världens bästachef.

Hon har också en jämställd man som ställerupp och har huvudansvaret för hemmet.

De är båda troende, Amelia är katolik, Matsprotestant. Varannan söndag går de i katolska kyrkan,varannan i Heliga Trefaldighet.

- Jag får lugn i det kaos jag skapar när jag gåri kyrkan.

Tron ger henne näring, säger hon. Det är tackvare sin tro som hon tror att människan är god och därförfortsätter hon att kämpa.

Det har funnits tillfällen när hon verkligen behövtsin tro, som den gången hon var med om en fångutväxlingi Colombia som observatör tillsammans med Jonas Sjöstedt.

Där fanns bland annat en tvååring, svårtskadad av en machete.

För henne är också bikten viktig. Hon kanfå förlåtelse för sina synder medan protestanterfår stå ut tills de möter sin skapare.

I den katolska liturgin, som är den samma var äni världen man befinner sig, kan Amelia också kännasig hemma.

Morey är Amelias flicknamn.

Familjen kommer både från Irland och Mallorca.Farfar låg i sin mammas mage när familjen flyttadefrån Mallorca. Mormor hette Hughes. Så det ären salig blandning.

När Amelia jobbar för att bekämpa fördomargår hon till sig själv och börjar där. Ochnär det gäller rasism börjar hon mormor som inteville se på Cosby på teve, för det var förmånga svarta i programmen.

Nyligen fyllde mormor 95 år och nu är Amelia påväg dit för att uppvakta.

På vägen kommer hon att besöka ett mötei Brasilien på uppdrag av vänsterpartiet. World SocialForum lockar omkring 5 000 olika organisationer, vänsterkrafter,samtidigt som världens rika länder ordnar sitt mötei Davos i Schweiz. De drar i olika riktningar.

Det var meningen att Angelika skulle få följa medmamma till Argentina. Men situationen i Argentina är såosäkert att hon får stanna hemma hos pappa istället.

Vad vill hon ge sin dotter?

Självständighet. Självförtroende. Ochtilltro till människor, säger Amelia.

Hennes egna förebilder är Che Guevara som visadeatt det går att förändra, och mödrarna iLatinamerika som fortsätter kampen som deras försvunnabarn startade. Och Ottar, Elise Ottesen-Jensen som hade modetatt gå sin egen väg.

Mer läsning

Annons