Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rapport om sommaren

Annons

Sommaren var inte så oäven. Långt ifrån sommarn -59 för femtio år sen förstås – det var ju en rekordsommar. Men efter någon vecka med ömsom sol och regn kom Högtrycket.

Lekte med barnbarnet, fyra. Fick sitta i strandkanten några dagar och leka med en hemmagjord båt. Lärde honom köra snurran – jotack, den har gått perfekt. Han gasade som en hel karl, det vill säga han trodde att han skulle gasa när jag sa svänga.

Solen fortsatte flöda. Jag sågade och högg ved – utomordentlig motion – och så byggde jag en sågbock av uttjänta bräder som blev så ful att jag höll på att tvärvända och gå in i vedboden när jag såg den. Men den var i alla fall stabil.

Ny huggkubb också. Omfångsrik diameter. Stadig. Min klyvyxa – oumbärlig sådan här gånger – är äkta vara, inköpt i Gränsfors bruk i norra Hälsingland.

Några dagar när det regnade som värst blev jag kvar inomhus. Dagar som gjorda för läsning. För att friska upp kunskaperna om de ödesdigra åren 1808 och 1809 då vi för två hundra år sen förlorade vår östra rikshalva läste jag om Fänrik Stål – mycket bättre än sitt rykte och vad jag minns. Och så hade jag med mig en försvarlig packe böcker om det där kriget mot Ryssland.

Herregud så nära det var!

Hade ryske tsaren Alexander, som han tänkte, tagit även Sverige – det hade varit en lätt match – ja, vad hade hänt?

Jo, det hade väl blivit revolution även här 1917. Vi hade som balterna levt under sovjetiskt ok. För sossarna hade förstås blivit kommunister och frågan är om vi ens blivit befriade efter 1989.

Med vår välutrustade näsa för anpassningspolitik – minns den ständiga flörten med Sovjet under många år – hade Sverige varit den sista Sovjetstaten. Det är min övertygelse.

Nå, de där åren 1808-1809 när vårt öde låg i vågskålen och vårt land reades ut till stormakterna ska jag återkomma till.

Var i Båstad också förresten, ett par dagar under tennisveckan. Vilket drag, vilken plats! Så mycket folk! Mitt i smeten låg centercourten. Som om Strömvallen legat på Stortorget. Magnifik utsikt över Laholmsbukten

Värstingbåtar vid bryggorna. 25-30 meter långa fartvidunder med enorma överbyggnader. Verkade vara lite av sommarnöje för Stureplansmaffian. I kvällningen satt dom på akterdäck och skålade i rosa champagne.

Det som var kul var tennisstadion. Centercourten hade byggts ihop med hotellet Skansen via paviljonger och tillbyggnader. Via dem kom man från hotellet direkt till en vipläktare med strålande utsikt över centercourten. Jag stod där uppe med ett glas svalkande vitt och såg de bägge svenskarna vinna sina kvartsfinaler.

Och kom förstås att tänka på Strömvallen. Vilken tur för Båstadsborna att det inte är länsstyrelsen i Gävleborgs län som bestämmer över dem. Tjänstemännen på vår länsstyrelse skulle väl aldrig tillåta att ett sådant där stadion byggdes mitt i centrum av allt och alla? Dessutom hopbyggt med ett hotell.

Usch och fy!

Men nere i Båstad och närliggande kommuner som Ängelholm går det för sig. Alla talar om att näringsliv och kommuner samverkar på allvar. Många företag, nationella såväl som lokala, är stora sponsorer av tennisveckan. Här görs affärer, här är det tryck. Ingen ser ner på privata interessens visioner. Entreprenörer uppmuntras. Varför? Jo, man vill utveckla bygden. Inga socialistiska experiment.

Den här sommaren har jag mer och mer börjat undra om inte experter på naturvårdsverk och tjänstemän, populärt kallade byråkrater, på länsstyrelser och kommuner, har för mycket makt?

Jodå, jag förstår att det måste finnas lagar, förordningar och regler för vad som ska gälla kring strandskydd och kulturhistoriska byggnader och miljöer. Vad man får släppa ut i naturen och allt det.

Men nog blir det lite konstigt när man som i Gysinge och Österfärnebo prioriterar myggen framför människorna. Eller skarven och minken framför skärgårdsborna. Sälarna i stället för fiskarna och fiskrarna (som skärgårdsfolket alltid sa förr om flera fiskare i bestämd form, för att skilja dem från fisken).

Låt gärna normer och förordningar vara kvar. Men bevilja dispenser mer frikostigt (som på Gotland). Låt sunda förnuftet råda och bevaka inte paragraferna så halsstarrigt.

Det känns ibland som om myndigheternas tjänstemän hängav sig åt sina privata särintressen. I stället för att se till medborgarnas bästa.

Vår kulturbevakning har diskuterats i sommar. Göran Severin förklarar häromdagen på insändarsidan i en ”blomma” till Brita Planck och hennes Engeltoftakvällar att vår bevakning är ”förströdd”. Någon vidare ”kvalité” håller vi inte.

OK. Göran Severins intryck kan jag förstås inte förneka, det är hans upplevelse, bara filosofera kring.

Det är nästan rörande vilken betydelse man ger tidningarna. Bekräftar vi inte vad alla redan vet – att kulturkvällarna är högintressanta – verkar det som om man själv tvivlade på vad man varit med om.

En annan aspekt på vår påstått låga kvalitet, och ”förströddhet” i kulturbevakningen är kravet på att vi ska recensera den alltmer ymnigt flödande floran av amatörlitteratur.

Sånt som förr stannade i byrålådorna men som nu hamnar på nätet. För att understundom ges ut som bok, inte sällan ”print on demand”. Utan att passera förlag och redaktörer. Hur ska man då lära sig skriva? Man får ju inget motstånd.

Och när vi så recenserar – allt annat än ”förstrött” – blir det ett ramaskri från upphovsmännen.

Och jag förstår det hela så här: De vill egentligen inte alls bli recenserade – då får man nämligen räkna med kritik, det är det som är att granskas offentligt. Nej, de sökte blott bekräftelse.

Det är utmärkt att nätet finns. Kommentarerna kommer där snabbt. Där sker ”interaktivitet” – krångligt ord! – för dem som vill ha det.

Men det har inget med den offentliga kritiken att göra.

När vi recenserar i tidningen utgår vi från den tysta överenskommelsen att en bok är en bok är en bok.