Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rätt att tro är inte större än rätt att häckla tro

Annons

Vid sidan av fria val kännetecknas en demokrati också av yttrandefrihet. Tänk bort endera och ett land är inte fritt. Fria val är meningslösa om inte fri debatt tillåts.

En viss sorts yttranden kan ses som något av yttrandefrihetsskapelsens krona – satir. Att makthavare och maktstrukturer och vadhelst annat kan förlöjligas är ett demokratiskt hälsotecken.

Ofrihetliga idéer är i regel humorlösa. Ju mer humorbefriade de är desto värre samhällen skapar de. Exemplen på glada diktaturer är få.

Yttrandefrihet innebär också frihet till trosuppfattning. Motsatsen är förbud att tro (över huvud taget), men också tvång att tro (på något särskilt), eller tvång för "otrogna" att lämna företräde till dem som tror och påbud att följa just deras självhävdade uppfattning om rätt och fel.

Orimliga tolkningar av religionsfrihet kan således komma i konflikt med andra demokratiska värden, som yttrandefrihet. Det sätt varpå demokratier löser motsatser mellan två demokratiska ideal fordrar ibland att det ena överordnas det andra. Religionsfrihet är en del av yttrandefriheten medan att det omvända skulle te sig absurt. Yttrandefriheten bör således rimligen väga tyngst.

Ett humant samhälle kräver ändå vissa inskränkningar i yttrandefriheten. Sådana måste dock begränsas till ett minimum och då främst vara till skydd för enskilda människor utan särskilda positioner i samhället samt verka mot hets mot olika minoriteter, till exempel etniska, sexuella och religiösa.

En religion i sig är dock inte detsamma som de människor som utövar den. En religion är en abstraktion, religionsutövande en företeelse, och det kan vara värt att påminna om att det finns människor som inte betraktar religioner som högre än fantasier eller vanföreställningar, och att deras åsikt är lika legitim som att betrakta religion som sanning och plikt.

Satir riktad mot en religion riktar sig inte mot dess utövare. Om några av dessa känner sig personligen kränkta av religiös satir är det deras problem, inte statens, och får behandlas med psykoterapi, inte med lag, än mindre med mord.

För ofrihetens företrädare är satir ett farligare vapen än automatkarbiner. Men det senare är värre för satiriker. Tolv dödade i ett attentat mot en fransk satirtidning ger eko över hela världen – eller snarare motsatsen: det tystar.

Sverige är inte förskonat från hot mot journalister, opinionsbildare, konstnärer och mot dem som har att utöva lag. De flesta av dessa har förmodligen mer än en gång ställt sig frågan: är det värt att riskera sitt eget och kanske även sin familjs och sina arbetskamraters liv för att i gärning försvara demokratiska ideal?

De flesta fortsätter – men på marginalen kommer terrorn att vinna mark; röster dämpas, bilder bleknar.

Samtidigt kommer ett fåtal ryggradsstarka opinionsbildare i stället att möta attentatet mot den franska satirtidningen med mer satir och skarpare röster.

Dessa modiga utgör ett lika nödvändigt försvar för demokratin som det militära, och det är lika bekymmersamt om det ena försvagas som om det andra gör det.

I Sverige upphörde hädelse att vara ett brott 1970. Sverige skulle kunna gå vidare med att inskärpa landets sekulära karaktär till exempel genom att tydliggöra att religion inte utgör skäl för krav på avsteg från plikter och skyldigheter eller långtgående hänsynstagande inom till exempel skola och arbetsliv.

Det kanske inte motverkar terrordåd mot yttrandefrihetsarbetare, men det sänder åtminstone en signal om att religion här är en privatsak, av varken större eller mindre värde än till exempel fågelskådning eller knyppling.