Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rättshaverist bra på konspirationsteorier

Annons

Jag var på bio med min mor i fredags. Det blev sushi följt av ”Änglar och demoner”. Illuminater, förvirrade småpåvar och professorer med lite väl stort intresse för rebusar i kvadrat med andra ord. Riktigt trevligt. Och även om det är kulturteoretiskt självmord att erkänna det, så måste jag avslöja att jag är en sucker för Dan Browns prylar.

Visst. Jag har aldrig ens funderat på att läsa någon av hans böcker. Och Da Vinci-koden känns kanske inte så fräsch att referensdroppa så här i efterhand. Men det är inte det som är poängen. Det jag gillar är idén, snarare än utförandet. Utgångspunkten, snarare än spelplatsen.

Om jag skulle hamna riktigt i skiten på en öde ö mitt i Testeboån och inte fick välja en maträtt eller ett sällskap i resten av livet, utan ett enda särintresse att ägna mig åt år in och år ut, så skulle jag inte plocka något av de givna. Det skulle inte bli brittrock, ung svensk 90-poesi eller 00-talets briljanta amerikanska high school-serier. Det skulle inte ens bli att lösa sudoku på toaletten. Nä, det skulle bli konspirationsteorier.

Någon timme efter filmen sitter jag och Foto-Franke och låter filmdiskussionen övergå i 00-talets största konspirationsteori: Elfte september. Argumenten kring varför American Airlines Flight 77 omöjligen kan ha krockat med Pentagon susar förbi mina tinningar. Och innanför skallbenet håller jag för mig själv på att rangordna mina favvokonspirationer: Månlandningen, JFK, Olof Palme, elfte september, Area 51 – listan rullar vidare. Och man märker ju direkt att amerikanerna är världsbäst på konspirationsteorier. Bortsett från Olof Palme-teorierna är alla på den topp fem-lista, som jag så sakta börjar mejsla fram, amerikanska teorier. Plötsligt tar Foto-Frankes argument slut och vi går vidare till andra samtalsämnen.

Egentligen måste man ha drag av rättshaverist för att få ihop en riktigt bra konspirationsteori. Och det är därför Dan Brown måste jobba in så mycket spänning i sina grejer. Han skyler över det faktum att han inte är någon rabiat rättshaverist med ett högt tempo och några snygga vändningar. Så blir resultatet helt okej ändå.

En riktigt bra konspirationsteori måste A) kretsa kring någon eller något som folk faktiskt bryr sig om, B) innefatta tillräckligt många personer för att det ska framstå som osannolikt att alla dessa personer ska lyckas hålla käft om konspirationen och C) vara helt omöjlig att motbevisa.

Och det är här rättshaveristerna kommer in. I och med att det är dom mot världen tycker dom inte att det låter långsökt alls att resten av jordens invånare faktiskt kan ha mötts på en kafferast och snackat ihop sig kring konspirationen. För dom är det inte konstigt att alla inblandade faktiskt lyckas hålla käften. Och framför allt verkar rättshaveristen inte bry sig om att skapa en teori som går att bevisa eller motbevisa. Det faktum att teorin lever i rättshaveristens huvud verkar vara bevis nog för att den är sann.

Så om jag mot all förmodan skulle vakna upp en dag på en outforskad ö mitt i Testeboån, skulle jag viga mitt första år av ö-liv åt att bli en fullfjädrad rättshaverist (vilken inte skulle vara särskilt svårt i den situationen). Sen skulle jag plita ner tidernas bästa konspirationsteorier och bara vänta på chansen att få sälja filmrättigheterna.

Och det är så man får ett lika schysst cashflow som Dan Brown. Mer behövs inte.

HÅKAN DURMÉR

Krönikör på GD Nöje